Verksamhetsberättelse för SKA, Svenska Kommittén för Assyrier

Verksamhetsåret 2006 - 2007

Inledning och sammanfattning

Situationen i Mellanöstern, framförallt i Irak, har under det gångna året även påverkat SKAs verksamhetsår, genom att mycket av diskussion och tankar kretsat kring assyriers (även kallade syrianer, kaldéer) alltmer kringskurna och minimerade livsrum. Det planerade projektet i Norra Irak har på grund av det kritiska läget, svårigheten att få visum och sjukdom inom styrelsen tyvärr fått skjutas upp flera gånger.

Valrörelsen och valet 2006 till kommun, landsting och riksdag har även påverkat arbetet inom SKA. En iakttagelse som gjorts under året, är att assyrierna själva inom och utanför sina egna organisationer blivit mer aktiva och anordnat konferenser, appellmöten, opinionsmöten och andra utåtriktade aktiviteter i större utsträckning än tidigare. Debatter och korrespondens via Internet har även intensifieras.

SKA har medverkat vid flera aktiviteter anordnade av de andra organisationerna. Ledamöter för SKAs styrelse har också medverkat i olika assyriska TV-program. Oftast i form av intervjuer. Framförallt ordföranden har skrivit flera insändare och debattartiklar, som uppmärksammats långt utanför Sveriges gränser. Riksdagsledamöterna och SKAs styrelseledamöter Annelie Enochson och NilsOscar Nilsson har genom motioner och interpellationer uppmärksammat Riksdagen på bl a assyriernas situation i Turkiet och Mellanöstern, Seyfo och andra aktuella mänskliga rättighetsfrågor.

Insamlingen ”10-kronan” fortsätter och skall användas till projekt i Norra Irak, vilket beräknas kunna komma igång under 2007.

SKA har ingen fast lokal. Arvode utgår inte heller till styrelsens ledamöter. Arbetet är helt frivilligt och på volontärbasis. Styrelsens sammanträden har huvudsakligast ägt rum i lokaler, som Assyrien Kulturcenter i Botkyrka vänligt upplåtit till styrelsen för sina sammanträden.. Det är styrelsen mycket tacksam för. Några sammanträden har också ägt rum i Riksdagen.

Allmänt

Svenska Kommittén för assyrier, SKA bildades 1994 och är en politiskt och religiöst obunden organisation, som har till syfte att sprida information och väcka opinion för assyriernas situation i framförallt hemländerna. SKA arbetar även för humanitärt bistånd till assyrierna i deras hemländer.

Vid årsskiftet 2006/2007 hade SKA 179 registrerade medlemmar varav 13 är medlemsorganisationer, däribland Assyriska Riksförbundet i Sverige, Babylon Kulturförening i Linköping och Assyriska Turabdin föreningen i Jönköping. Medlemsavgiften har varit 150 kronor för enskild medlem och 1000 kronor för organisationer.

Styrelsen

Styrelsen har haft 4 protokollförda sammanträden.

I styrelsen har ingått:

Margareta Viklund, Nacka Ordförande

Nils Oskar Nilsson, Tumba Vice ordförande

Afram Yakoub, Norsborg Sekreterare

Jan Stenberg, Tumba Kassör

William Adam, Huddinge ledamot

Anna-Kajsa Alaoui Sosse, Stockholm ledamot

Dinkha Elia, Norsborg ledamot

Annelie Enochson, Göteborg ledamot

Sedi Malkey, Rönninge ledamot

Platserna som representanter för Assyriska Riksförbundet och Assyriska ungdomsförbundet har varit vakanta.

I valberedningen har ingått

Aziz Poli, William Adam , Aydin George och Sedi Malkey med Aziz Poli som sammankallande.

Som revisorer har

Hamurabi Barasmar och Romil Poli varit.

Medlemsavgift

Medlemsavgiften har varit 150 kronor för medlem och 1000 kronor för förening/organisation.

Årsmöte

Årsmöte hölls den 11 mars 2006 vid Bethnahrins Kulturförening i Botkyrka

(Se särskilt protokoll)

Övriga aktiviteter

10-kronan

Som framgår av den ekonomiska rapporten fanns vid årsskiftet 80 895, 90 kronor på kontot för projektet 10-kronan. Ansökan om bidrag till förstudie har beviljats av Sida-organet Forum Syd. Under året planerar och hoppas styrelsen att det projektet kan både igångsättas och avslitas, så att det verkliga projektet kan igångsättas.

Internationella kontakter

Dinkha Elia har upprätthållit internationella kontakter via Paltalk.

Styrelsen har under året, i februari, haft besök av bland annat Galawesh. Sh Martany, som är assyrisk representant i det s k kurdiska parlamentet i Norra Irak. Hon berättade bland annat om assyriernas och flyktingarnas svåra situation i Norra Irak. Det saknas både husrum och mat. Ungefär detsamma rapporterade även Enwia Youkhana och Jamal Dinha, som också är ADR-representanter från Bagdad och Norra Irak vid ett möte den 1 mars i vilket Dinkha och Margareta enligt de irakiska gästernas önskan deltog i.

Nacka i mars 2007

Margareta Viklund NilsOskar Nilson Barryakoub Afram,

Ordförande Vice ordförande Sekreterare

Jan Stenberg William Adam Anna-Kajsa Alaoui Sosse

Kassör Ledamot Ledamot

Dinkha Elia Annelie Enochson Sedi Malkey

Ledamot Ledamot Ledamot

BILAGOR

Exempel på tal, artiklar, motioner och inlägg

Annelie Enochsson

Motioner

Kristnas situation i Turkiet

Förslag till riksdagsbeslut

1..Riksdagen begär att regeringen i internationella sammanhang skall landets ursprungsbefolkning och att dess nationella identitet erkänns samt att frågan förs upp på EU:s dagordning.

2. Riksdagen begär att regeringen arbetar för att EU ställer krav på

Turkiet att behandla assyrier-syrianer-kaldéer och armenier lika inför lagen som andra

medborgare utan att göra någon religiös, språklig, etnisk eller geografisk

skillnad.

3. Riksdagen begär att regeringen arbetar för att EU ställer krav på

Turkiet att acceptera det arameisk-syriska språket som ett av landets officiella

språk.

4. Riksdagen begär att regeringen skall verka för att EU ställer

krav på Turkiet att landet ger rätt till assyrierna-syrianerna-kaldéerna och armenierna att fritt kunna utöva och utveckla sin kultur och sina seder och bruk.

5. Riksdagen begär att regeringen skall verka för att EU ställer

krav på Turkiet att ge assyrier-syrianer-kaldéer och armenierna deras demokratiska och medborgerliga fri- och rättigheter.

6. Riksdagen begär att regeringen skall verka för att EU ställer krav på Turkiet att landet ger assyrier-syrianer-kaldéer och armenier deras religionsfrihet.

7. Riksdagen begär att regeringen arbetar för att EU ställer krav på

Turkiet att återlämna assyriers-syrianer-kaldéer bosättningsområden som tömts

sedan början av 1900-talet.

8. Riksdagen begär att regeringen verkar för att EU ställer krav på

Turkiet att acceptera och legalisera assyrier-syrianer-kaldéers och armeniers alla politiska, sociala och kulturella institutioner.

Motivering

Turkiet och Europa

Turkiets ansträngningar att närma sig Europa började redan vid republikens bildande 1923. Under hela Ataturks tid vid makten gjordes omfattande reformer i syfte att göra Turkiet till ett europeiskt land. Arbetet att anpassa sig efter Europas mönster fortsätter än idag. Turkiet är medlem i FN, IMF, NATO, OECD, OSSE och Världsbanken samt har skrivit under de flesta internationella konventioner om mänskliga rättigheter.

Ansträngningarna för att komma med i dåvarande EG och nuvarande EU började redan 1963. Det första associationsavtalet (Ankara avtalet) undertecknades i september 1963 mellan EEG och Turkiet. Avtalet trädde i kraft 1964 och kompletterades med tilläggsprotokoll 1970 och 1988. Enligt avtalet skulle samarbetet inledas med en femårig förberedande fas, sedan skulle detta följas av en tolvårig övergångsfas. Under denna tid skulle en tullunion bildas. I slutfasen skulle tullunionen vara etablerad och verksamheten inriktas på en närmare samordning av den ekonomiska politiken mellan parterna.

Associeringsavtalet inrymmer regler för ett samarbete för att skapa fri rörlighet för turkiska arbetare inom Gemenskapen. Enligt avtalet skulle fri rörlighet för arbetskraft ha gällt mellan Turkiet och EG från 1986. Att detta inte förverkligades beror emellertid förmodligen på oljekrisen i mitten av 1970-talet. Krisen innebar att behovet av arbetskraft minskade drastiskt i Europa. Från att ha haft ett stort behov av arbetskraft från Turkiet och andra länder blev nu fri rörlighet av arbetskraft snarast ett hot.

Relationerna mellan EU och Turkiet påverkades även av militärkupperna. Under hela 1970-talet var turkisk inrikespolitik instabil och närmast kaotisk. Dessa problem gick även ut över europapolitiken som blev motsägelsefull och osäker. Delar av den turkiska vänstern var emot EU-medlemskap, som de ansåg bara skulle leda till att europeiska företag exploaterade Turkiet. Under det kaotiska regeringsskiftet i Turkiet hade det muslimska partiet som var EU- fientligt vågmästarrollen i parlamentet. I slutet av 1970-talet upphörde Ecevit, dåvarande premiärminister tillfälligt samarbetet med EU.

Efter militärkuppen 1980 frös relationerna mellan Turkiet och EU. Det parlamentariska samarbetet mellan EU:s och Turkiets parlament upphörde under några år. Associationsrådet som har uppgiften att övervaka associationsavtalet lade ner sitt arbete fram till 1986, då samarbetet återupptogs. 1987 sökte Turkiet EG- medlemskap, trots Tysklands och andra medlemsländernas råd att inte göra det. Ansökan avslogs den 19 december 1989. Som orsaker angavs dels att Turkiet skulle få stora svårigheter att anpassa sig till EG ekonomiskt och socialt, dels att det fanns politiska betänkligheter i fråga om Turkiets bristande respekt för de mänskliga rättigheterna, en otillräcklig politisk pluralism och problemet med det delade Cypern. Trots EU: s negativa svar blev utgången inte så som för Marocko utan EU behöll dörrarna öppna för Turkiet. För Turkiets del blev detta en bekräftelse att landet är europeiskt land, jämfört med Marockos situation att landet inte tillhör Europa. Islamisterna tolkade detta som att Turkiet borde ta lärdomar av resultatet och vända sig till den islamiska världen för djupare samarbete.

I mars 1995 enades EU:s utrikesministrar om att upprätta en tullunion med Turkiet. Europaparlamentet godkände avtalet i december 1995 som påbörjades redan 1964. Beslutet skapade en livlig debatt i EU-länderna, eftersom meningarna var delade i frågan. Många ville säga nej till tullunionen och hänvisade till den bristande respekten för de mänskliga rättigheterna i Turkiet. Efter parlamentets godkännande trädde dock tullunionen i kraft den 1 januari 1996. Tullunionen innebär, förutom att tullar och andra handelshinder slopas, att Turkiet och EU ska föra en gemensam handelspolitik gentemot omvärlden och ha samma regler vad gäller standardisering, miljökrav och annat.

Vid toppmötet i Luxemburg 12-13 december 1997 bekräftade EU-länderna att Turkiet har en principiell rätt att ansluta sig till EU men att ”de politiska och ekonomiska förhållandena i landet är sådana att anslutningsförhandlingarna inte kan inledas”. Turkiet inbjöds istället att delta i ett nyskapat forum kallat den ”Europeiska konferensen”. Att Turkiet inte fick vara med i den grupp länder som erhöll kandidatstatus vid toppmötet i Luxemburg ledde till försämrade relationer mellan Turkiet och EU. Turkiet ansåg sig diskriminerat i förhållande till Cypern och kandidatländerna i Central- och Östeuropa. Därför uteblev Turkiet från London konferensen i mars 1998 som anordnades av Storbritannien. Denna konferens var den första med EU:s kandidatländer. Trots att Turkiet var inbjudet, accepterades inte inbjudan och landets representanter åkte aldrig till konferensen. Ståndpunkten var en protest från Turkiets sida mot att landet anser sig ha blivit orättfärdigt behandlat och föremål för en annorlunda bedömning än andra kandidatländer.

Vid Europeiska rådets toppmöte i Helsingfors den 10-11 december 1999 beslutades, i enighet med kommissionens förslag, att Turkiet ska betraktas som kandidatland men att landet ännu inte är redo att inleda förhandlingar. Detta beslut blev historisk för Turkiets del.

Erkännandet av Turkiet som kandidatland är en milstolpe inte bara för Europa utan för hela världen, sa Turkiets premiärminister Bulent Ecevit. Han lovade också att de mänskliga rättigheterna i Turkiet ska garanteras på samma sätt som i EU. Reformeringen har gått trögt i Turkiet och därför har förhandlingarna skjutits på framtiden.

EU:s erkännande av Turkiet som kandidatland är kopplat till EU:s krav på Köpenhamnskriterierna. Den sittande regeringen har tagit många positiva och historiska beslut bl.a. avskaffandet av dödstraff, förbud mot tortyr och språkliga friheter. Reformpaket har avlöst varandra och lagförändringar fortsätter än idag. Turkiet har sedan den 3 oktober 2005 blivit antagen som kandidatland för ett EU-medlemskap . Medlemskap lär dock inte bli aktuellt inom ramen för nästa finansiella perspektiv, vilket skulle innebära att Turkiet kan bli EU-medlem tidigast 2015. Det är dock en del som Turkiet måste göra för att klara målen om Köpenhamnskriterierna om de mänskliga rättigheterna och det gäller speciellt rättigheterna för landets minoriteter.

Turkiets historia av minoritetsförtryck.

Turkiet har ett mörkt förflutet vad gäller sin behandling av kristna minoriteter som i tusentals år bott i landet. Exempel på förtryckta kristna minoriteter är assyrier, syrianer, kaldéer och armenier. Mellan 1914-27 minskade det kristna antalet med ca 3 000 000 människor, alltså med ca 94 %. Under dessa år dödades mellan 1-2 miljoner armenier, ca 1,5 miljoner greker tvångsdeporterades till Grekland och resterande dödade var övriga kristna grupper som exempelvis assyrier-syrianer-kaldeér. Efter folkmordet fanns det en spillra av assyrier-syrianer-kaldeér kvar i Turkiet, medan armenierna i princip utrotades, endast 50 000 lever idag i Istanbul. Det finns även en beräkning som menar att det finns ca 2 miljoner människor med armeniskt påbrå som idag döljer sin armeniska identitet eller som förlorat den då de konverterat till Islam. En armenisk journalist i Turkiet uppmanade nyligen dessa att ”komma ut som armenier” vilket han för övrigt riskerar fängelse för.

Kristna minoriteter förtrycks systematiskt idag i Turkiet. Ett problem idag är att det militära ”Nationella säkerhetsrådet” måste erkänna varje enskild språkkurs och man har inte rätt att läsa ”främmande språk” i statliga skolan. Minoriteterna kan således inte bedriva undervisning på sitt eget språk.

Sedan 5 juni 1935 har minoriteter varit förbjudna att äga fastigheter, vilket försvårar renovering mm. Turkiet har gjort en modifiering av lagen där man måste styrka rätten att äga inför ministerrådet, vilket bara är ett spel för gallerierna. Man behöver stärka äganderätten och möjlighet till renovering.

I Turkiet hyllas även de som deltog i folkmordet, i Istanbul finns bl.a. en staty på Topal Osman med inskriptionen: ”förintade pontusarerna, armenierna och kastade i Sakarja-slaget grekerna i havet.” Detta är bara ett exempel på saker i Turkiet som gör att det skapas underlag för en missaktning mot kristna.

Armenierna har idag fått minoritetsstatus i Turkiet, men lider ändå av samma problematik som andra kristna grupper. Viktigt för dessa skulle ett religiöst och kulturellt utbyte med Armenien vara vilket skulle stärka de historiska banden och kunna fungera som en stabiliserande faktor för det övriga kristna som finns i landet. De kristna länderna Armenien och Georgien som båda gränsar till Turkiet, kan bidra till ett starkt stöd för de kristna i Turkiet. Turkiet har idag en ekonomisk och politisk blockad mot Armenien som underminerar integrationen i regionen. Detta är ett allvarligt brott mot folkrätten då den inte har stöd hos FN och bidrar till en fortsatt osämja och polarisering mellan religioner och folkslag.

Man behöver även påvisa Turkiets behov av lagar som motverkar de som uttrycker missaktning mot minoriteter – hets mot folkgrupp. I historieböcker förnekas inte bara folkmordet utan en misskrediterande retorik används konsekvent mot kristna som konsekvent benämns som ”landsförrädare”.

En annan förtryckt minoritet i Turkiet är assyrier-syrianer-kaldéer, vilka är arvtagare till civilisationens vagga Mesopotamien och har bott i Turkiet långt före det Ottomanska riket. Trots att Turkiet i Lausannefredsfördraget från 1924 garanterar icke-muslimska minoriteters rättigheter har assyrier-syrianer-kaldéer officiellt inte fått något av den turkiska staten. Tvärtom, p.g.a. förföljelserna har assyrier-syrianer-kaldéer lämnat Turkiet och flytt till olika Europeiska länder, USA och Australien. Idag finns det fler assyrier-syrianer-kaldéer utomlands än i hemlandet. Om detta fortsätter så kommer hela nationen och den kristna kulturen till stora delar försvinna från Mellanösterns karta.

I och med Turkiets EU-kandidatur har hoppet vuxit för assyrier-syrianer-kaldéer att återvända. Turkiets dåvarande premiärminister Bulent Ecevit förklarade i en kommuniké att assyrier-syrianer-kaldéer kan återvända till sina byar under den turkiska statens garantier. Efter sådana offentliga uttalande har många att assyrier-syrianer-kaldéer återvänt till Turkiet för att undersöka möjligheterna för permanent återkomst. Vissa byar har påbörjat återuppbyggandet av byarna och vissa individer har försiktigt börjat med investeringar i området. För att Turkiet skall kunna bli fullvärdig EU-medlem krävs av Turkiet att uppfylla Köpenhamnskriterierna i praktiken och inte bara i teorin. För att assyrier-syrianer-kaldéer skall kunna återvända till Turkiet och för att de som är kvar där ska kunna stanna krävs av Turkiet att assyrier-syrianer-kaldéer erkänns som ett av landets ursprungsfolk och att deras medborgerliga fri- och rättigheter respekteras.

Stockholm den 27 oktober 2006

Annelie Enochson (kd)

Turkiets kulturansvar

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i internationella sammanhang ska verka för att Turkiet, med anledning av sin EU- kandidatur, tar sitt kulturansvar för de assyrisk/syrianska kyrkor och kloster som finns inom landets gränser.

Motivering

Turkiet har sedan den 3 oktober 2005 blivit antagen som kandidatland för ett EU-medlemskap. Medlemskap lär dock inte bli aktuellt inom ramen för nästa finansiella perspektiv, vilket skulle innebära att Turkiet kan bli EU-medlem tidigast 2015. Inom EU står de mänskliga rättigheterna högt på dagordningen, och det skall sättas press på de blivande kandidatländerna att de visar praktisk handling inom detta område för att ett medlemskap skall komma ifråga. EU har i en strategi för en anslutning fördjupat samarbetet med Turkiet i bl.a. områden som mänskliga rättigheter, forsknings- och utvecklingssamarbete, jordbruk samt tjänstehandel. Det är angeläget att Turkiet visar att de uppfyller mänskliga rättigheter genom att de erkänner sina minoriteter och deras kulturhistoriska arv för att uppnå medlemskap.

Det turkiska ansvaret för assyrisk/syrianska kyrkor och kloster inom landets gränser innebär för det första att Turkiet omedelbart måste upphöra med omvandlingen av nämnda kyrkor och kloster till moskéer eller andra ändamål, exempelvis djurlador. För det andra måste Turkiet omedelbart återbörda beslagtagna och/eller konfiskerade assyrisk/syrianska kyrkor och annan egendom till respektive församling och ägare. För det tredje måste Turkiet omedelbart lämna statliga tillstånd till upprustning och renovering till assyrisk/syrianska kyrkor utan diskriminering i förhållande till andra religioner och trosriktningar. Vid sekelskiftet fanns det cirka en miljon kristna assyrier i sydöstra Turkiet. Genom stora etniska rensningar under början av förra seklet dödades cirka en halv miljon assyrier och ett stort antal tvingades fly. Sedan slutet av 60-talet bor en grupp om cirka 60 000 i Sverige. De lämnade efter sig kyrkor och kloster varav flera dateras till 300-talet. Detta kulturarv berör inte endast assyrier/syrianer, utan har även en omistlig kyrkohistorisk och kulturhistorisk betydelse för hela världen. Nu, när möjlighet ännu finns, besöker alltfler västerlänningar och assyrier/syrianer i exil dessa historiska platser för att få uppleva detta folks historia. Assyrierna representerar en gammal kristen kultur vars rötter går tillbaka till den första kristna tiden.

Den nedbrytningsprocess som hittills pågått har medfört att hundratals helgedomar jämnats med marken. Om detta tillåts fortsätta, kommer det assyrisk/syrianska kulturarvet att vara utraderat inom ett fåtal år. Ett konkret exempel är Mor Sabo-kyrkan i Anitli, byggd under 700-talet, nu omgjord till moské. Detsamma gäller Mor Semun-kyrkan i Ahlah, Meryem Ana-kyrkan i Bote. Mor Afram-kyrkan i Bote har konverterats till djurlada. Samtliga dessa kyrkor ligger i Midiyatprovinsen och är byggda före 800-talet. Exempel på förstörda kyrkor är Mor Sabo-kyrkan i Arbaye, Kebrorandistriktet, Mor Aho-klostret och Mor Kuryakos-klostret i Hasakeyedistriktet. Kyrkogården vid Meryem Ana-kyrkan i Diyarbakir har förstörts och demonstrativt gjorts om till en parkeringsplats. Enligt Europakonventionen skall envar stå helt fri att välja och utöva sin religion. Turkiet lovade respektera detta redan vid Lausannefördraget 1923. Turkiet har även undertecknat FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Det måste anses tillhöra både Sveriges och EU:s grunder att respektera såväl religionsfriheten som minoritetsrättigheterna i övrigt. Det ingår i de mänskliga rättigheterna att också få utöva sin religion i det heliga rum som hör religionen till. Det är därför en mänsklig rättighet att bevara de assyrisk/ syrianska kyrkorna och klostren för denna trosgrupp som lever i förskingringen men har sina andliga rötter i Turkiet.

Stockholm den 26 oktober 2006

Annelie Enochson (kd)

Folkmordet i det osmanska Turkiet samt kristna minoriteters situation i Irak och Turkiet

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i internationella sammanhang ska verka för att den etniska diskrimineringen av assyrier-kaldéer-syrianer i deras hemländer förs upp på FN:s och EU:s dagordning.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige erkänner assyrier-kaldéer-syrianer som ett folk.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att assyrier-kaldéer-syrianer och armeniers kulturarv, som också är kristenhetens kulturarv, bevaras i länder som Turkiet och Irak.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att arbeta för att frågan om assyrier-kaldéer-syrianer och armeniers kulturarv till FN:s organ Unesco.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Riksarkivet får i uppdrag att sammanställa svenskt arkivmaterial rörande folkmordet Seyfo på det assyriska – kaldéeiska - syrianska folkgruppen.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inom internationella sammanhang verka för att skapa en frizon i Irak för den kristna minoriteten.

Motivering

Historik

Det assyriska-kaldeiska-syrianska folket av i dag har släktskap med Gamla testamentets assyrier som under många hundra år politiskt dominerade en stor del av det som i dag kallas Mellanöstern. Det assyriska riket gick under omkring 600 f Kr. Det nybabyloniska riket dukade under ett halvt sekel senare för persernas anstormning. Den persiska överhögheten avlöstes av makedonier, romare, araber, tatarer och turkar. Assyrier-kaldéer-syrianer var bland de första som accepterade kristendomen och armenier var år 301 den första nation som antog kristendomen som statsreligion. Det är den kristna tron som varit den sammanhållande länken under många hundra års islamisk dominans som tidvis urartade till regelrätt förföljelse, kvinnorov och konvertering till islam under mer eller mindre hårt tryck. Från början var assyrier-kaldéer-syrianer och armenier det dominerande folket i de inledningsvis nämnda områdena. Först efter korstågen och den blodiga tatariska invasionen kom assyrier-kaldéer-syrianer och armenier i tilltagande grad att bli en minoritet. Sedan 1840-talet har decimeringen och fördrivningen accelererat. Idag finns cirka 3 miljoner assyrier-kaldéer-syrianer och armenier kvar. Mer än 1 miljoner lever i Irak. Mindre grupper finns i Iran, Syrien, Turkiet, Libanon, Jordanien och i Europa, USA, Latinamerika och Australien. I Sverige finns cirka 60 000 assyrier-kaldéer-syrianer.

Assyrier-kaldéer-syrianer pressade situation

Assyrier-kaldéer-syrianer situation har vid åtskilliga tillfällen behandlats av riksdagen. Frågan har alltmer fokuserats på assyrier-kaldéer-syrianer pressade situation mellan olika kurdiska grupper och hemländernas regeringar och på kravet på erkännande som ett folk med gemensamt språk och kultur. Det är fortfarande angeläget att FN uppmärksammas på assyrier-kaldéer-syrianer svåra situation i form av etnisk diskriminering. Sverige bör därför i FN, EU och andra internationella sammanhang verka för att assyrier-kaldéer-syrianer erkänns som ett folk. Inte minst viktigt är detta nu i arbetet med den nya irakiska konstitutionen.

Det har skett många mord och terror mot de kristna i Irak. Denna terror mot kristna har delvis sin bakgrund i USA:s anfall i Irak. Hatet från Iraks muslimer mot USA uttrycks i terrorhandlingar mot kristna grupper bland annat genom bomber mot kyrkor och regelrätta avrättningar. I norra Irak har en muslimsk minoritet, kurder också utsatts för förföljelse och som nu under FN:s överinseende fått en geografisk frizon för tryggare levnadsförhållanden. Den minoritet som är värst förföljd i Irak är den kristna minoriteten och även de borde erbjudas en liknande frizon under FN:s överinseende för tryggare levnadsförhållanden.

Folkmordet i Osmanska Turkiet (Seyfo)

Det turkiska nationella uppvaknandet i slutet av 1800-talet resulterade i de första massakrerna. Under första världskriget följde ett regelrätt och välkänt folkmord på de kristna armenierna i östra Turkiet samt ett betydligt mindre känt men lika fruktansvärt folkmord mot assyrier-kaldéer-syrianer. Det mesta tyder på att folkmordet planerades centralt. Med massakern under 1914 och starten på det sytematiska folkmordet 1915 som skulle skörda offer fram till 1922 beräknar man att omkring 500 000 assyrier-kaldéer-syrianer omkom. Många fler tvingades massutvandra till Irak, Syrien och andra angränsande länder. Denna svåra tid kallar assyrier-kaldéer-syrianer för ”svärdets år”, Seyfo. Av den i Lausanne fredsfördraget 1923 mellan Atatürks nationalstat enligt västerländskt mönster och första världskrigets europeiska segermakter stadgade religionsfriheten blev inget resultat.

Grannländerna Irak och Syrien stod under mellankrigstiden under brittiskt respektive franskt mandat från Nationernas förbund, vilket inte hindrade lydregeringarna i dessa länder att fortsätta med den traditionella diskrimineringen och förföljelsen av icke- arabiska och icke-muslimska folkgrupper.

I Turkiet pågår fortfarande förtrycket av de kristna minoriteterna. Det är märkligt att den fått pågå i ett land som sedan andra världskriget tillhört Nato och har skrivit under de flesta internationella konventioner om mänskliga rättigheter och som själv uppger sig försvara frihet och demokrati. Turkiet vill ju tillhöra EU som har Köpenhamskriterierna om de mänskliga rättigheterna som ett rättesnöre.

Den blivande nobelpristagaren, författaren Orhan Pamuk, bosatt i Istanbul, har upplevt hur känsligt det kan vara i Turkiet att prata om Seyfo i Turkiet. Han riskerade tre års fängelse, åtalad för att ha förolämpat "turkiskheten" enligt den nyskrivna turkiska strafflagen, men han frikändes dock till slut. I februari i 2005 sa han i en schweizisk tidning att en miljon armenier och 30 000 kurder har dödats i hans hemland. Detta är en sanning som fortfarande inte får uttalas i Turkiet. Folkmordet på de kristna är tabu, och det våldsamma, konstanta förtrycket mot kurderna försöker man dölja.

I FN-konventionen om folkmord (9 december 1948) står följande om folkmord att läsa:

Ingressen: ---/folkmord har under alla historiska perioder orsakat mänskligheten stora förluster/--- (”at all periods of history genocide has inflicted great losses on humanity”)

Artikel II Folkmord betyder någon av följande åtgärder som görs med syfte att förstöra, helt eller delvis, en nationell, etnisk, rasmässig (racial) or religiös grupp, såsom:

A) att döda gruppens medlemmar.

B) att orsaka allvarlig fysisk eller psykisk skada till gruppens medlemmar.

C) att avsiktligt utsätta gruppen för levnadsförhållanden beräknade att orsaka dess fysiska förstörelse, helt eller delvis.

D) att införa åtgärder i syfte att förhindra födelser inom gruppen.

E) att med tvång överföra barn från en grupp till en annan.

Artikel III

Följande åtgärder är straffbara:

A) folkmord (genocide)

B) konspiration att utföra folkmord

C) direkt och offentliga uppmaningar att utföra folkmord

D) att försöka utföra folkmord

E) inblandning i folkmord.

De brott som nämns i konventionen och som är relevanta för assyrier-kaldéer-syrianer är:

A) att döda gruppens medlemmar (framför allt massavrättning av män och äldre pojkar)

B) att orsaka allvarlig fysisk och psykisk skada (genom våldtäkter, bortrövande av kvinnor, plundring, förstörelse av egendom m.m.)

C) att avsiktligt utsätta gruppen för levnadsförhållanden beräknade att förstöra gruppen (tvångsförflyttning av kvinnor och äldre män som till fots marscherade till läger i den syriska öknen, otaliga dog under strapatserna)

D) att tvångsomhänderta barn, unga och vackra flickor (förekommer i vittnesberättelser).

Dokumentation om folkmordet

Turkiska historiker, även de som skriver nu, tillbakavisar påståendet att det rörde sig om folkmord. De erkänner att tvångsförflyttning har ägt rum, men hävdar att syftet ”bara” var att rensa krigsområdet från fientligt inställda opålitliga etniska grupper (framför allt armenier) och att avsikten inte var folkmord.

Det existerar många diplomatiska rapporter om händelser framför allt i Tyskland (Turkiets allierade under kriget), USA (neutral i början på kriget), Frankrike, England, Ryssland, Italien (inklusive Vatikanen), Danmark och Sverige. Därutöver finns dokument härrörande från protestantiska och katolska missionärer från flera länder, varibland de tyska är mest genomforskade.

Henry Morgenthau, USA´s ambassadör i Konstantinopel denna tid, har i sin redogörelse, ”Ambassador Morgenthau´s Story”, 1918, berättat detaljerat om alla beskrivna händelser under denna tid. Morgenthau var ambassadör mellan 1913-1916 och stod i mycket nära relation till de flesta beslutsfattare i ungturkiska regimen och ledningen.

Morgenthau redogör för motivet för folkmordet, för kollapsen av ottomanska riket och för ungturkarnas maktövertagande. Morgenthau ger även en fullständig bild av hur folkmordet gått till. Bland annat följande: ”Their passion för Turkifying the nation seemed to demand logically the extermination of all Christians, Greeks, Syrians and Armenians.” (Chapter 22, Sid 8). ”The time had finally come to make Turkey exclusively the country of the Turks.” Samma sida. ”The Armenians are not the only subject people in Turkey which have suffered from this policy of making Turkey exclusively the country f the Turks.”

”The story, which I have told about the Armenians I could also tell, with certain modifications, about the Greeks and the Syrians.”

Svenske journalisten Stefan Andersson har i översättning från franska till svenska i en resumé sammanfattat berättelsen från den till Frankrike under folkmordet flydde biskopen av Van, Mar Manna Augin. Berättelsen återfinns i den franska utgåvan ”Syriens et Chaldéens 1914-1917, leurs martyres, leurs éesperances”. I resumén, börjar biskopen av Van med att beskriva ungturkarnas bestialitet mot de kristna minoriteterna jämförd med ”Röde Sultanens” Abdul-Hamid´s, för att sedan beskriva händelserna i Urmiah och Salmas-provinserna.

Missionären, Jakob Künsler, rapporterade mars 1915 från Urfa hur man utplånade samtliga som ingick i bärarbataljonerna. Enligt Künsler skedde detta med kniv i syfte att spara ammunition. Enligt ytterligare rapporter från Künsler fortsatte dessa avrättningar i Urfa fram till augusti 1915.

Tyske konsuln i Aleppo, nuvarande norra Syrien, Rössler, rapporterade hur man funnit tusentals människor med avskurna halsar ”som lamm” vid vägkanterna i området mellan Urfa och Diyarbakir. Även denna rapport avsåg bärarbataljoner.

Den svenske historieprofessorn, David Gaunt, har under en följd av år bedrivit källforskning vid Södertörns Högskola om händelserna i Ottomanska riket åren 1914-1923.

David Gaunt har bland annat tagit fram och fått tillgång till dokument från Ottomanska rikets arkiv, som visar att inrikesministern Talat Pascha, krigsministern Enver Pascha och höga militärer varit direkt inblandade och ledande i folkmorden. Detta framgår av en massiv telegramtrafik under dessa år. Detta styrker även hur assyrier-kaldéer-syrianer deporterades, mördades eller lämnades att dö samt hur deras egendom konfiskerades i samband med detta.

Pressmaterial i form av tidningsartiklar är mycket omfattande. Stödföreningar fanns i många länder, bl.a. The American Committee for Armenian and Syrian Relief. Dokumentsamlingar från tyska, engelska och franska arkivkällor har publicerats för att dokumentera folkmord på armenier. Alla dessa samlingar inkluderar en del dokument som berör assyrier-kaldéer-syrianer. Dessa trycktes därför att armenier omnämns i samma dokument. Det kan antas att det finns många fler dokument som berör assyrier-kaldéer-syrianer i arkiven. Ringa forskning har ägnats assyrier-kaldéer-syrianer och de ottomanska folkmorden. Mest forskning har ägnats armenier. Det kan bero på att armenierna varit en mycket större folkgrupp och inkluderade en stor grupp intellektuella, däribland historiker. Dessutom hade Armenien intresse av att hålla frågan vid liv. Assyrier-kaldéer-syrianer hade ingen egen stat som stödde och kan stödja forskning.

Några skrifter av översiktskaraktär har utgivits i Frankrike och Tyskland och sedan översatts till andra språk. En internationell konferens om folkmordet på assyrier-kaldéer-syrianer har ägt rum vid ett australiensiskt universitet. Bortsett från enstaka kyrkohistoriker och lingvister finns få forskare och inget forskningscentrum som ägnar sig åt assyrier-kaldéer-syrianer.

Situationen i Turkiet

Inrikesministern i Turkiet utfärdade sommaren 2001 ett dekret, som innebar att alla assyrier-kaldéer-syrianer från Västeuropa som ville besöka sina förfäders byar i sydöstra Turkiet förbjöds att göra det. Många ungdomar som söker sin identitet och som på grund av kriget i sydöstra Turkiet under lång tid inte kunnat besöka sina hembyar, förbjöds att göra sådana besök. Efter internationella påtryckningar drogs dock förbudet tillbaka. Dåvarande premiärministern Bulent Acevit gav den 12 juni 2001 ett annat dekret som sa att alla assyrier-syrianer som vill återvända till sina byar är välkomna att göra det under statens garantier.

Exemplet visar ändå hur utsatt den lilla assyrier-kaldéer-syrianer folkgruppen i Turkiet är, men också att påtryckningar hjälper.

Anledningen till förbudet kunde möjligen vara att Turkiet inte ville visa förstörelse av det assyrier-kaldéer-syrianer kulturarvet. Kyrkor och kloster, ett flertal över tusen år gamla, har veterligen konverterats till moskéer eller djurlador. Den turkiska regimen ville förmodligen hindra semesterfirare från att dokumentera hur landet behandlar sina byggnadsminnen. Kulturarvet från assyrier-kaldéer-syrianer har sin motsvarighet i hur Turkiet håller på att dränka oersättliga fornlämningar från antiken i gigantiska dammanläggningar i samma område. Kristdemokraterna har vid flera tillfällen påpekat att assyrier-kaldéer-syrianer svåra situation måste upp på FN:s dagordning och att det assyrier-kaldéer-syrianer kulturarvet, som också är ett kristet kulturarv, måste bevaras till eftervärlden. Ett sätt att fånga FN:s och världens uppmärksamhet på assyrier-kaldéer-syrianer situation kan vara att FN-organet Unesco på allvar tar sig an denna fråga. Genom att lyfta fram kulturarvet skulle också assyrier-kaldéer-syrianer situation hamna i strålkastarljuset.

Eftersom vi har en sådan stor folkgrupp från det gamla Mesopotamien boende i Sverige och som nu är svenska medborgare så skulle det vara av stort intresse om Riksarkivet får i uppdrag att sammanställa svenskt arkivmaterial rörande folkmordet i det Osmanska Turkiet (Seyfo) på det assyriska – kaldéeiska - syrianska folkgruppen. Detta skulle kunna användas för vidare forskning. Det skulle också vara av väsentligt intresse om ett centrum för forskning om Mesopotamiens folkslag, historia och utveckling skapas och att centret även omfattar forskning om invandrare till Sverige från Mesopotamien.

Stockholm den 27 oktober 2006

Annelie Enochson (kd)

Kampanj mot antisemitism, kommunism och nazism

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fortsatt information om och mot nazism.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en upplysningskampanj om och mot kommunism.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en upplysningskampanj om och mot antisemitism.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att se över lagstiftningen mot hatbrott.

Riksdagen begär att regeringen återkommer med en redogörelse för vidtagna åtgärder mot nazism, kommunism och antisemitism.

Motivering

1900-talet lär gå till historien som ett av de mörkaste vad gäller synen på människovärdet. Visserligen har brutalitet och folkmord förekommit genom hela den mänskliga historien, men aldrig förr har så många skändats och mördats som under det förra seklet. Ondskan fick nya ansikten under 1900-talet och fann nya metoder att plåga människor. Minnet av dessa illdåd lever kvar och kommer förhoppningsvis att leda till att upprepningar av ondskans triumfer kan undvikas.

Nazismen och Förintelsen står i särklass. Det nazistiska hatet mot människor som inte passade de ariska och rasbiologiska villolärorna gjorde att miljontals människor kallblodigt mördades. Hatet riktade sig framförallt mot det judiska folket som nästintill utplånades på den europeiska kontinenten och i världen. Det ideologiskt betingade hatet drabbade även till exempel resandefolk och homosexuella. Också människor med avvikande etisk uppfattning som till exempel kristna präster och nunnor eller Jehovas vittnen förföljdes och avrättades.

Den svenska staten har under senare år gjort berömvärda insatser för att hedra Förintelsens offer. En bok har getts ut, forskning har understötts och en särskild myndighet, Forum för Levande Historia, inrättats. Nu finns emellertid farhågor att det svenska engagemanget håller på att mattas av. Det är illavarslande i synnerhet i den tid då nynazistiska krafter då och då sticker fram. I de svenska kommunal och landstingsvalet 2006 syntes framgångar för extrema grupper . Det är därför angeläget att staten gör nya insatser för att nazismens offer ska hedras och Förintelsen aldrig glöms eller upprepas.

Kommunismen är en annan ideologi som skördat många offer. Under kommunistiska diktaturer har, enligt försiktiga uppskattningar, 100 miljoner människor offrats. Sovjetunionen, Kina och Kambodja är länder som blev synonymer med utrotning, svält, mord och andra kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Av de kommunistiska länderna kvarstår framför allt Nordkorea, Kina och Kuba, där förtryck fortfarande råder och människor ännu kastas i fängelse för att de ifrågasätter diktaturen och hävdar sin rätt till mänskliga fri- och rättigheter.

En avgörande skillnad mellan det nazistiska och det kommunistiska förtrycket är måhända att informationen om det senare fortfarande inte spritts i samma grad. Ännu kan det finnas svenska politiker som utger sig för att vara både kommunister och demokrater – en logisk kullerbytta utan förankring i verkligheten. Där kommunismen dragit fram har människovärdet alltid kränkts och demokratin krossats. Vi kan också se hur olika odemokratiska och våldsamma metoder blir vanligare i Sverige. Det kan säkert till viss del härledas från okunnighet om demokratins värde samt om kommunismens fasansfulla brott mot och kränkningar av människovärdet. Därför är det viktigt att informera om och klart ta avstånd från kommunismen i samhället, i skolan och i alla sammanhang. En kampanj motsvarande den om och mot nazism bör ske också om och mot kommunism.

Ett gemensamt drag mellan nazism och kommunism är inslaget av antisemitism. Under senare år har rapporterats om en tilltagande antisemitism i världen och i synnerhet västra Europa. I Sverige finns starka varningssignaler om att en antisemitism håller på att slå rot hos extrema ungdomsgrupper. Detta yttrar sig också i brott, s.k. hatbrott. Säkerhetspolisens senast tillgängliga rapport ”Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet 2004” publicerades 2005. Anmälningar med ett främlingsfientligt motiv ökade med 27 procent under år 2004. Under året gjordes 151 anmälningar där bakgrunden kunde antas vara antisemitism. Det innebär en ökning med 44 % från år 2003. Det finns skäl att tro att det finns betydande mörkertal.

Antisemitismen riktas därtill mot det judiska folket men maskeras alltför ofta under en täckmantel där staten Israel kritiseras. Givetvis ska den israeliska regeringens agerande, liksom alla andra regeringars beteende, diskuteras öppet och kritiseras om så är nödvändigt men det unika i fallet är att klassiska antisemitiska beteenden och lögner dammas av för att därefter appliceras på staten Israel. Utan att blinka kan detta leda till att staten Israels rätt till existens, fred och frihet ifrågasätts med hjälp av antisemitiska argument. För att komma till rätta med detta behövs därför en opinionsbildning och kampanj emot antisemitismens fula tryne. Det är tydligt att det inte räcker med att upplysa om Förintelsen. Det behövs också information för att kunna avslöja när antisemitismen gör nya försök att få genomslag i den moderna debatten. För att motverka antisemitism, nazism och kommunism bör de i motionen nämnda åtgärderna vidtas samt en redogörelse för dessa insatser och utfallet därav ges.

Stockholm den 25 oktober 2006

Annelie Enochson (kd)

Artiklar, Pressmeddelanden

Sverige måste agera för det bortglömda folket i Irak!

I skuggan av en eskalerande konflikt mellan shiiter och sunni, tillresta jihadister och Iraks reguljära armé och USA, finns ett bortglömt folk. Ett folk vars lidande växer för varje dag. Ett folk som glömts bort av politiker och nyhetsmedier både i och utanför Irak.

Kristna fanns i Irak långt innan islam ens existerade. De flesta kristna i Irak är assyrier, ättlingar till en av regionens urbefolkningar, och talar det språk Jesus själv talade – arameiska. Allt sedan det antika Assyriens fall 612 f. Kr. har denna folkgrupp genomlidit den ena utrotningsvågen efter den andra. Under Saddam Husseins regim utsattes man för svåra förföljelser och sedan de allierade styrkornas invasion har landet även invaderats av utländska jihadister, vilket lett till att situationen och våldet mot kristna i landet förvärrats.

Enligt flera rapporter har attackerna mot Iraks kristna ökat. Det sker idag fruktansvärda och väl dokumenterade övergrepp mot kristna. Det handlar om en specifik, planerad förföljelse riktad mot kristna och deras kyrkor. Problemen finns i hela landet men särskilt drabbade är Bagdad, Basra samt Mosul. Den senaste tiden har kristna där drabbats av bilbomber och artillerield, och flera unga kristna kvinnor har våldtagits. Kristna kvinnor attackeras för att de inte bär slöja eller, ännu värre, har jeans på sig.

Internationella medieuppgifter anger att kristna flyr Irak i allt större omfattning. Det är ställt utom allt tvivel att de är överrepresenterade bland de flyende. Catholic News Service anger att hälften av de kristna lämnat Irak sedan 2003. Emigrationen av kristna från Irak har varit stadig under hela 1990-talet. Man beräknar att antalet minskade med en tredjedel under denna 10-års perioden, från 1,4 miljoner till under miljonen. De lokala biskoparna och även påven försökte gång på gång övertala de kristna att stanna kvar – utan framgång, våldet blev dem övermäktigt.

Allt fler assyriska talesmän befarar nu att det inte kommer att finnas några assyrier alls kvar i det framtida Irak, om det sekteristiska våldet får fortsätta. Det kan tilläggas att problemet inte bara gäller Irak. Kristna lämnar hela Mellanöstern.

Situationen för de kristna minoriteterna i Irak har vid flera tillfällen behandlats av riksdagen. Nu är det emellertid hög tid att saken kommer med på regeringens och UD:s agenda. De kristna i Irak behöver först och främst ett erkännande som ett folk med ett gemensamt språk och en gemensam kultur. Krav på fysiskt skydd måste framföras och en stor press bör sättas på Iraks regering och de omkringliggande länder som uppmuntrar terrorismen i Irak.

Det är även angeläget att Sverige via FN uppmärksammar den svåra situationen för assyrier/syrianer/ kaldéer i hela Mellanöstern. Det är även i övrigt av största vikt att Sverige i alla internationella sammanhang verkar för att dessa folk erkänns och garanteras säkerhet, mänskliga rättigheter, politiskt deltagande och rätt att tala sina språk samt leva ut sin kultur och religion.

I norra Irak har en muslimsk minoritet, kurder också utsatts för förföljelse och som nu under FN:s överinseende fått en geografisk frizon för tryggare levnadsförhållanden. Även den minoritet som är värst förföljd i Irak, den kristna minoriteten, borde erbjudas en liknande frizon under FN:s överinseende i området runt Ninevi. Möjligheten att skapa självstyrande regioner i Irak är nämligen inskriven i landets nya författning. Exempelvis vill landets shiamuslimska majoritet nu låta fler områden göra sig mer oberoende av centralregimen i Baghdad.

Kanske är detta den lösning som Irak står inför, en uppdelning där olika grupper behärskar olika geografiska delar och därmed kan få tryggare levnadsförhållanden. Min förhoppning är att alliansregeringen inte sviker de religiösa minoriteterna i Irak utan verkar för att de garanteras säkerhet, mänskliga rättigheter och politiska inflytande.

Annelie Enochson, kristdemokratisk riksdagsledamot från Göteborg.

Margareta Viklund

Assyriernas rätt att vara till

Vid rapporteringen från krigets Irak verkade reportrarna liksom vi läsare och tittare ha varit lika förvånade över att livet kan flyta så relativt lugnt i Bagdad trots att kriget gjorde sig påmint hela tiden. Medan bomberna haglade över den ena sida om floden i Bagdad, där människorna flydde in i sina bostäder satt människorna som om inget hänt på den andra sidan floden i samma stad och drack sitt kaffe på caféerna. Det är svårt att tolka beteendet.

Kan det möjligen vara så att människorna är så nedtryckta och osynliggjorda att de tror att de inte syns eller så värdelösa att deras liv inte har den minsta betydelse? Kan det vara så att människorna är så indoktrinerade av tåligt lidande att det inte är någon idé att protestera. Ingen bryr sig ju ändå om deras liv. De är fullständigt värdelösa, tycks de tänka.

Ett folk, en folkgrupp, som Saddam Husseins regim och många andra regimer i den arabiska och muslimska världen helt lyckats tysta är det assyriska folket. Assyrierna/syrianerna vet sedan århundraden tillbaka att deras enda möjlighet att ha en chans att överleva är att hålla sig tysta och försöka göra sig osynliga så mycket som möjligt.

Tyvärr har denna tystnad mer eller mindre även övertagits av en stor del av de assyriska invandrare och flyktingar, ca 85 00, som idag finns i vårt land. Men det sämsta är att denna tystnad också tycks ha övertagits av massmedia i vårt land.

Kriget i Irak har nu pågått i snart tre veckor. I TV, radio och annan massmedia har vi under denna tid nästan inte hört eller läst ett enda ord om assyrierna fastän många andra folkgrupper nämnts. Ändå finns de där mitt i kriget klämda mellan den irakiska regimen och olika folkgrupper och regimer. Ändå är det deras hem- och ursprungsland det handlar om. Landet mellan floderna Eufrat och Tigris. Visserligen har många assyrier under årens lopp måst fly från det landet på grund av Saddam Husseins regim och despotiska inhumana syn på människovärde och mänskliga rättigheter. Men det finns ändå cirka 1,8 millioner assyrier kvar där. Människor som lever under fruktan och stor rädsla för sina liv.

Både långt före och efter första och andra världskriget har assyrierna utsatts för folkmord. Det mest omfattande var mellan åren 1914 – 1918. Seyfo, svärdets år, kallar man den sorgliga tiden. Uppemot 500 000 assyrier, män, kvinnor och barn, beräknas ha mördats under de åren. Men då bland annat första och sedan också andra världskriget och dess efterdyningar hamnde i händelsernas centrum, kom folkmordet på assyrierna i skymundan. Att komma i skymundan har assyrierna dessvärreutsatts för många gånger under historiens gång.

Jag vill påstå att folkmordet på assyrierna ännu inte upphört. Det är dags att de mord, trakasserier, förföljelser och fängslanden assyrierna utsatts och utsätts för idag, erkänns och placeras under rätt rubrik i historieböckerna. Rubriken är folkmord och inget annat. Folkmordet på assyrierna måste erkännas i officiella sammanhang, av FN, EU, Sverige men framförallt av och i de länder där de ägt och äger rum.

En del av de assyrier som flytt från Saddams Irak finns idag i Sverige. Jag har mött en del i deras hem här i vårt land. Jag har också mött dem i Istambul i Turkiet, där de levde som flyktingar under jorden i de mest misserabla förhållanden.

Det assyriska folket har rätt till ett erkännande och rätt till att få synas både av massmedia och andra offentliga och officiella organ. De har också rätt att bli kallade med sitt rätta namn. De är varken kristna kurder, kristna araber eller något annat. De är det stolta folket assyrier som en gång hade Babel till huvudstad och Nineve som en annan stolt stad. Deras historia är till viss del också vår historia. Deras kulturella minnesmärken som bl a finns i öknen får inte försvinna. De hör till allas vår historia. Genom historien har assyrierna, eftersom de är ett kristet folk, det första kristna folket, säger de själva, ofta blivit syndabockar och i arabvärlden fått klä skott för västvärldens förseelser och tillkortakommanden.

Det får inte ske igen! Västvärlden måste ställa upp för det assyriska folket. Det är vårt ansvar och vår skyldighet. Det har förvånat mig mycket under de år jag arbetat med och för den assyriska frågan att västvärlden och kristenheten tyckts ha ignorererat assyrierna och deras situation så kapitalt att de som folk nästan har gått under och inte räknas utan göms under andra beteckningar. Jag skäms som medborgare i Västvärlden.

I det fria Irak som vi hoppas skall uppstå efter dessa krigets dagar och då Saddam Hussein och hans regim måste lämna ifrån sig makten till ett demokratiskt styre i landet, är det helt naturligt och självklart att alla minoriteters rättigheter skall respekteras och tillvaratas. Det är då helt naturligt och självklart att assyrierna skall vara med som representanter för sin minoritet i Iraks kommande demokratiska regim. Assyrierna får inte återigen bli ett bortglömt folk i sitt eget land, det nya Irak, då Saddam Hussein och hans regim har störtats. Ett sätt att trygga assyriernas trygghet i området är att ett eget regionalt självbestämmande inrättas i Mosul-regionen där assyrierna är i majoritet.

Västvärlden och kristenheten har nu en chans att rehabilitera sig när det gäller assyriernas rätt att bli synliggjorda både här i väst men framförallt bland folken i Irak, där alla måste ha samma mänskliga rättigheter och respekt. I arbetet för att synliggöra assyrierna har massmedia, men också alla vi andra, politiker, assyriska organisationer, nationella och internationella organisationer av olika slag, ett stort ansvar och en stor uppgift. Det är en stor utmaning! Låt oss anta den!

Margareta Viklund

Fd riksdagsledamot, kd

Ordförande för SKA, Svenska Kommittén för Assyrier

En produkt av ett folkmord!

Gabriel Melki och Cecilia Somi gick till angrepp på mig för att jag uppmanar till enighet i benämningsfrågan vad gäller Assyrier/syrianer/kaldéer. Personligen har jag i mitt arbete för ert folk haft oerhört svårt med just benämningen. Ingen har på ett godtagbart sätt kunnat förklara för mig skillnaden mellan assyrier och syrianer, annat än att syrianer kallar sig en del av er som tillhör den syrisk-ortodoxa kyrkan.

En definition på ett folk kan inte enbart bygga på ”övertygelse” och ”bakgrund” som Melki och Somi tar som förevändning för att enbart kalla sig syrianer. Det måste också finnas ett historiskt perspektiv med i sammanhanget. Personligen anser jag, att var och en har rätt att kalla sig vad man vill, men när det kommer till benämningen syrian blir jag förvirrad. De flesta syrianer jag talat med refererar till turkiskans Suryani eller Suryaniler, men turkisk media (den engelskspråkiga) kallar folkgruppen för Assyrians. Suryani på turkiska är således Assyrian på engelska. Anser inte Melki och Somi att de som kallar sig assyrier och/eller kaldéer ha rätt att kämpa för sitt bevarande.

Mor Shamoun Benjamin, som återfinns i flertalet böcker om Seyfo tillhörde österns kyrka och kallade sig assyrier. I flera rapporter, som bland andra missionärer skrev till länder i väst, används benämningen assyrier. I USA har en roman om Seyfo kommit ut på marknaden. Den heter The Crimson Field och är skriven av författaren Rosie Malek-Yonan, hon väljer att kalla folket för assyrians. I förordet står det Assyrians (who also are called chaldeans and syriacs). Detta grepp använde sig även författarinnan The Halo av i boken Not even my name, om personer från er folkgrupp som på ett eller annat sätt blev märkta av Seyfo.

Folkgruppen assyrier/syrianer/kaldéer tillhör många olika kyrkor och samfund. Min kyrkliga tillhörighet gör exempelvis inte att jag eller någon annan kan säga att jag tillhör en speciell folkgrupp för att jag tillhör just en speciell kyrka. Jag är svensk, oavsett om jag är protestant, katolik eller har någon annan religiös tillhörighet.

Det stämmer att jag på många olika sätt har arbetat för att få Seyfo, folkmordet på assyrier/syrianer/kaldéer 1915-1918 erkänt och att assyrier/syrianer/kaldéer skall erkännas som ett folk. Jag har också försökt att väcka opinion för folkets historia och arbetar med anledning av Turkiets önskan att bli medlem i EU att de kristnas mänskliga rättigheter måste uppmärksammas på alla fronter. Situationen för de kristna minoriteterna i Turkiet och Mellanöstern är alldeles för allvarlig för att plottras bort i aktiviteter som splittrar ert folk. Det är ju det etnisk rensning och folkmord syftar till. Att förneka, splittra och förgöra. Det har den assyriska/syrianska/kaldéiska folkgruppens fiender lyckats bra med. Så bra att den splittrande delen av folkmordet fortfarande pågår. Det är inga andra än ni själva som i egenskap av assyrier/syrianer/kaldéer kan sätta stopp för den delen av folkmordet. Det handlar om att vakna, forska efter sin egen identitet och sitt historiska ursprung. Vi är många som arbetar med mänskliga rättigheter som inser vikten av att kristna människor fritt skall kunna leva och verka även i länder med muslimsk majoritet.

Det finns ingen framtid för det assyriska/syrianska/kaldéiska folket om ni inte kan se er som ett folk och internationellt framträda och arbeta som ett folk.

Melki och Somi, det är naturligtvis självklart upp till var och en vad man kallar sig. Men om man vill nå framgång måste man mana till enande och inte splittring. Det ni gör nu är att motarbeta ett erkännande av Seyfo – inget annat! Något de som bildlikt höll i svärden som dödade era förfäder önskade sig.

Margareta Viklund

Efter att ha läst svaret den 13 januari 2006 från Gabriel Melki, Syrianska riksförbundet och Cecilia Soumi, Syrianska ungdomsförbundet, i Länstidningen på min tidigare artikel, kan jag konstatera att redan rubriken är missvisande. Ni frågar Er retoriskt om vi ska kalla alla som bor i Norden för svenskar mot bakgrund av att jag förespråkat att begreppet assyrier/syrianer bör användas för Ert folk.

Nu är det så, vilket även Ni känner till, att i en och samma familj kan en kalla sig syrian och en annan assyrier. Det är även så, vilket Ni också känner till att varje namn har sina medlemmar i de olika länderna i Mellanöstern. Så finns exempelvis syrianer i både Turkiet, Syrien och Irak. Detsamma gäller benämningarna assyrier och kaldéer.

Jag vill först och främst förklara att jag är ointresserad av debatten om namnfrågan, därför att – som jag skrev i min artikel – det assyrisk/syrianska folket redan har lidit tillräckligt av denna namnstrid. Jag ville vända mig till svenska svenska partier endast för att påminna dem om den olösta och fruktlösa namnstriden. Jag tror att alla partierna har förståelse för detta.

Men Syrianska riksförbundet väntade, som i ett bakhåll, för att gå till attack. Jag hoppas dock att Ni hade varit lika kritiska när Ert folk har förföljts, förtryckts eller misshandlats.

Låt mig bara påminna om en sak. Under de år som jag var ledamot i riksdagen inträffade väldigt allvarliga händelser som berörde assyrier-syrianer i hela världen.

Låt mig börja med när turkiska staten 1997 beslutade att stänga de sista fästena i Tur Abdin, Mar Gabriel- och Dayrul Zafaran-klostren. Många personligheter och organisationer skrev till riksdagsledamöter för att uppmärksamma fallet, men Syrianska riksförbundet lyste med sin frånvaro.

År 2000 greps prästen Yusuf Akbulut och ställdes inför rätta. Många organisationer arbetade genom skrivelser och kontaktade på annat sätt ledamöter, men Syrianska riksförbundet gjorde sig inte hört.

Samma sak när det gällde förbudet för assyrer-syrianer att besöka Tur Abdin, när kyrkor förvandlades till moskéer, när byar konfiskerades och kyrkor förstördes m.m.

Under alla de år som jag arbetade i riskdagen blev jag uppsökt, uppringd och fick hjälp med skrivelser, frågor, interpellationer och motioner. Inte en enda gång besvärade sig Syrianska riksförbundet för att hjälpa sina bröder och systrar eller med att kämpa för sin historia eller sitt kulturarv.

Många organsationer arbetade aktivt för erkännande av Seyfo åren 2000, 2001 och 2002 genom att skriva och dela ut material och böcker till ledamöter. Syrianska riksförbundet lyste med sin frånvaro.

Det var detta jag önskade att Ni skulle lägga Er energi på och inte på den fruktlösa namnstriden.

Jag vill bara påminna Gabriel Melki, Syrianska riksförbundet och Cecilia Soumi om att det syrianska namnet har en kort historik i Sverige.

Innan benämningen syrianska var uppfunnen här, användes benämningar som arameiska, süryoyiska, süryuoyerna, svensk-süryoyiska-ortodoxa. Till sist bildades Ert riksförbund som Syrianska riksförbundet med namnet Süryoyo riksförbundet.

Jag hoppas att Ni som är unga ska kunna se, genom att undersöka, hur namnet hela tiden ändrades till dess det landade på namnet syrianska.

Jag har all respekt för Er om Ni själva vill kalla Er detta men vill ändå vädja till Er att lägga ner Er viktiga energi på folkets viktiga och avgörande frågor och inte slösa bort energin på namnfrågan, så att följden blir att ingen kraft finns kvar för de andra och mer livsavgörande frågorna.

I maktkampen mellan olika grupper döljs förföljelsen av oliktänkande.

På olika vägar har det kommit till styrelsens för Svenska Kommittén för Assyrier kännedom, att det finns tusentals assyriska/syrianska/kaldeiska ”nya” flyktingar i Turkiet. De flesta kommer från Irak. En stor del av dem finns i Istanbul och har varit där i flera år.

De har blivit erkända som flyktingar, men är helt utan juridiska och mänskliga rättigheter. De kan inte lämna landet och har få möjligheter att arbeta lagligt och att försörja sig. En del utnyttjas att arbeta illegalt utan arbetstillstånd, och med löner långt under existensminimum, och ibland för ingen lön. Sjukförsäkringar eller socialförsäkringar existerar inte för deras del och inte heller undervisning/utbildning för barnen. De utsätts för överfall och inbrott på nätterna och kan inte söka polishjälp eller annan juridisk hjälp, eftersom de inte har några rättigheter. Istället för att rättvisa skipas sätts de ofta i fängelse.

Eftersom den största delen av folkgruppen assyrier/syrianer/kaldéer är kristna, har de utsatts för svår förföljelse i Irak. Deras hem, kyrkor och affärslokaler har bränts ner, anhöriga dödats, de själva eller andra i familjen utsatts för våld, överfall, trakasserier, hotelser och/eller våldtäkter. De har flytt för sina liv och söker rätten att utifrån begreppet mänskliga rättigheter få leva ett anständigt liv och bli behandlade på samma sätt som övriga innevånare.

De flesta assyrier/syrianer/kaldéer är fredliga. Många vägrar att bära vapen för att försvara sig. De har inte heller någon militär milis, som försvarar dem. De få politiska partier som vill försvara deras intressen vågar och kan inte stå emot förtrycket från ledarna för de stora grupperna kurder, sunni och shia. Kyrkorna är den enda instans där de kan be om hjälp. Men kyrkornas resurser i Mellanöstern är inte stora. Den eventuella hjälp de kan få är i så fall endast tillfällig och mycket begränsad Människorna lider och vädjar om omvärldens hjälp. Men fortfarande tiger världen. Besvikelsen och missnöjet är stort bland de kristna i Mellanöstern. De anser att Västvärden inte bryr sig om deras situation.

Även i Turkiet, som delvis ligger i Europa fortsätter våld riktat mot kristna.

Några exempel:

Den 23 juli 2005 misshandlades assyriern/syrianen/kaldén Zeki Un och hans son av en mobb och lynchades. Far och son besköts i benen. En av gärningsmännen tillhör regeringspartiet. Än idag har ingen lagförts för brottet.

Den 9 december 2005 blev assyriern/syrianen/kaldén Marawge Akcan grovt misshandlad av fanatiska muslimer. Än idag har ingen gripits, trots att gärningsmännen är kända av polisen.

Den 5 februari 2006 sköts den 60-årige prästen, Andrea Santoro, i bröstet vid sin kyrka i staden Trabzon vid Svarta havet. Ingen reaktion från staten har synts till.

Lördagen den 15 april 2006, stormade åtta personer beväpnade med knivar och pistoler in i St Maria-kyrka i Diyarbakir. De hotade att döda prästen och barnen, som fanns i kyrkan. "Vi ska mörda Dig som prästen i Trabzon”, sa de till prästen.

Men de kunde , som tur var, inte göra allvar av sin hotelse. Det fanns nämligen vid detta tillfälle många besökare och arbetare i kyrkan. En av arbetarna ringde polisen och berättade om den allvarliga situationen. Trots detta dröjde polisen länge med att komma. Men de som hotade prästen och barnen fanns ändå fortfarande kvar i kyrkan, då polisen kom. Men ingen av dem greps.

Prästen Yusuf Akbulut vände sig till polisbefälet för att berätta om hotelserna, men bemöttes med en uppmaning att inte berätta för någon om det som hänt. Yusuf Akbulut vände sig då till guvernören, men fick samma svar av honom.

Detta är inga enstaka händelser. Att övergrepp och hot – och som i Trabzon även mord – mot kristna, däribland assyrier/syrianer/kaldéer, får passera ostraffat är mer regel än undantag i Turkiet och länder i Mellanöstern. Den policyn tycks råda, att allt som har att göra med överfall, hot och trakasserier mot kristna skall tystas ner och osynliggöras.

Situationen för assyrier/syrianer/kaldéer är på intet sätt säker och trygg i Turkiet. Svenska Kommittén för Assyrier, SKA, vill därför uppmana humanitära och biståndsorganisationer att på plats göra sig en bild av den svåra situation som framförallt kristna flyktingar från Irak befinner sig i och att snabbt ge dem den hjälp och det stöd grundat på humanitära och mänskliga rättigheter som dessa människor har rätt till.

Det är också hög tid att de demokratiska politiska partierna och kristenheten i framförallt västvärlden inser och tar sitt ansvar för de kristna människor som på grund av sin tro och religion dödas och förföljs på olika sätt. De om några behöver vårt lands och västvärldens stöd samt en plats på jorden, en skyddszon, där de kan få känna sig trygga.

Margareta Viklund

Ordförande

Svenska Kommittén för Assyrier, SKA

Inför valet september 2006

Under cirka 10 år har jag arbetat för det kristna folket assyrier/syrianer. Ungefär lika länge har jag varit ordförande för den år 1994 bildade organisationen Svenska kommittén för assyrier, Ska. Kommitténs mål är att assyriernas/syrianernas mänskliga rättigheter skall respekteras. Det gäller såväl individuella rättigheter som assyriernas/syrianernas rättigheter som folkgrupp.

Under min första period i riksdagen 1991-1994 försökte jag som bland annat ledamot i utrikesutskottet under motstånd från alla möjliga håll föra assyriernas/syrianernas talan. I riksdagen var då liksom i det övriga samhället, kunskapen om folket assyrier/syrianer så gott som obefintlig.

Under min andra period i riksdagen 1998 – 2002 kan man nästan säga att den assyriska/syrianska frågan fick sitt genombrott i riksdagen. En riksdagsdebatt om mänskliga rättigheter är nog en av de tuffaste debatter jag varit med om. Hela åhörarläktaren var fullsatt av assyrier/syrianer. Okvädingsorden från framförallt socialdemokraterna mot mig och Murad Artin (v) var fruktansvärda och finns dokumenterade. Vad diskussionen framförallt gällde var att erkänna folkmordet på assyrier/syrianer 1915-1918. Ett sådant erkännande har riksdagen ännu inte gjort. Men kristdemokraterna har krävt att det folkmordet måste erkännas. Trots att assyrierna då och även nu har en av sina egna i riksdagen följde han vid det nämnda tillfället lydigt den socialdemokratiska partipiskan.

Under åren har vi i Ska gjort oräkneliga uttalanden, uppvaktningar till departement, ministrar och ambassader, skrivit artiklar, öppna brev och hållit opinionsmöten, seminarier m m. Allt för att väcka opinion om assyriernas/syrianernas situation i sina så kallade hemländer.

Nu stundar det snart till val igen. Assyrierna är nu kända, mycket tack vare fotbollslaget Assyriskas med- och motgångar och den PR som fotbollslaget givit det assyriska/syrianska folket. Motioner, interpellationer, frågor och debatter om assyriernas/syrianernas situation är idag också ganska vanliga i riksdagen. Det är bra. Många assyrier/syrianer är väletablerade i vårt samhälle och klarar sig bra. Den unga generationen läser på högskolor och universitet och finns på framträdande platser i samhället. Självklart tittar en del också på riksdagens möjligheter.

Det är väl känt att det assyriska/syrianska folket är splittrat, framförallt när det gäller namnfrågan. Utan att närmare gå in på historien bakom den namnsplittringen vill jag ändå uppmana alla som nu arbetar med att göra listorna till de olika valen att inte göra den splittringen värre. Ett krav för att en assyrier/syrian skall ställas på en kristdemokratisk eller ett annat politiskt partis lista måste vara att den personen följer det gängse mönster som nu i officiella och andra sammanhang råder i namnfrågan, nämligen att kalla det folk han/hon representerar för assyrier/syrianer och inget annat. Det handlar nämligen om ett och samma folk, som har många fiender, vars önskan är att bland annat splittra för egen vinnings skull.

Margareta Viklund

Ordf. Ska

F.d. riksdagsledamot (kd)

Irak idag och i morgon

När kriget på Balkan började 1992 var det få som ägnade det något intresse. Det verkade som om massmedia och den politiska världen inte ville eller kunde bry sig. Kunskapen om vad som hände var mycket låg.

För att försöka väcka opinion om vad som hände på Balkan arrangerade kristdemokratiska kvinnoförbundet, där jag var ordförande, och kristdemokratiska ungdomsförbundet opinionsmöten på Norrmalmstorg på fredagar kl 12.00. Inte trodde jag väl då att jag under tre år skulle arrangera dessa möten och stå på Norrmalmstorg varje fredag klockan 12.00. Jag var så naiv att jag trodde att världssamfundet, FN, och EU skulle stoppa kriget så fort som möjligt. Istället blev det bara värre, trots att man, efter andra världskriget sagt ”Aldrig mer”.

Opinionen växte så småningom. Olika organisationer bildades bl a med anledning av Norrmalmstorgsmötena. Organisationer som gjort fantastiska humanitära insatser på Balkan.

För många av oss var det vid den tiden oerhört frustrerande och obegripligt att i stället för att slå näven i bordet och kräva ett slut på blodbad och massaker, samlades representanter för världens ledare till det ena mötet efter det andra på olika platser i Europa och lät sig imponeras av Slobodan Milosevic och hans närmaste. Jag fattar inte hur människor ibland kan vara så blåögda, naiva, och så imponerade av människors makt att de varken kan se eller tänka klart.

Det var väl egentligen det fruktansvärda blodbadet i Srebrenica som gjorde att världens ögon öppnades för det folkmord som pågick. Ett folkmord som tycktes vara sanktionerat av hela världen.

Jag kan se vissa paralleller mellan Sveriges och den övriga Västvärldens ointresse för det som åtminstone inledningsvis hände på Balkan och det som idag sker i Irak. På Balkan blundade vi i stort för vad som hände muslimerna i Bosnien och Kosovo. Folket i de länderna hade inte ens rätt att försvara sig. Det rådde nämligen vapenembargo för alla utom för den serbiska armén som hade övertagit det forna Jugoslaviens militära utrustning.

I massmedia, i riksdagen och överallt i samhället var det så tyst när den historiska bron i Mostar bombades sönder eller när husen systematiskt sköts sönder med granater och/eller brändes ner i Mostar, Sarajevo, Banja Luka, Gorazde, Foca, Srebrenica och på andra håll. Det var så tyst fastän kvinnor, flickor och barn utsattes för systematiska våldtäkter inför anhörigas och andras ögon. Det fanns ändå information att hämta vid t ex Bosnien-Hercegovinas ambassad och från nyanlända flyktingar. Men när vi försökte förmedla den information vi hade tycktes en del tänka och behandlade oss som om vi kanske var lite överspända. Ändå kunde vi, som stod där på Norrmalmstorg endast berätta en liten del av sanningen.

Det som starkast skiljer rapporteringen från kriget i Irak och kriget på Balkan är att vi varje dag får rapporter om hur många som skadats och dött vid olika bombattentat och andra anfall. Vi får också rapporter om vad som händer

Måndagen den 15 augusti skall förslaget till den nya konstitutionen för Irak vara klar. Världen väntar med spänning. En förtvivlad kamp med tiden för att få allt att klaffa, få de motstridande religiösa grupperna och de olika muslimska folken att enas kan anas. Pressen från framförallt USA är stor. Självklart har USA stort intresse av att de irakiska politikerna snabbt skall lösa frågorna om bland annat regional autonomi, islams roll och kontrollen över oljeinkomsterna.

Trots att Irak är ganska väl bevakat av massmedia har ändå inte särskilt mycket information sipprat ut utanför landets gränser om hur människorna i de olika befolkningsgrupperna egentligen mår och ser på nuvarande situation och framtid. Det gäller framförallt situationen för de befolkningsgrupper som inte kan inrymmas bland huvudgrupperna shiter, shiamuslimer och kurder. Den information som når utanför Iraks gränser via massmedia är framförallt information som de dominerande maktpartierna lämnar ut. De tre stora befolkningsgrupperna har på olika sätt skaffat sig möjligheter både internt och externt att bevaka och driva både sina religiösa och politiska intressen i den maktkamp som nu pågår i Irak. I den kampen tycks de dock ha svårt att enas om vilken roll de olika islamiska fraktionerna skall spela i ett framtida Irak. Vägen till ett sammansvetsat irakiskt folk tycks vara lång.

Assyrierna är ett folk som räknas som Iraks ursprungsbefolkning. Före kriget fanns cirka 2 miljoner assyrier i Irak. Idag beräknas cirka 800 000 finnas kvar i landet. De flesta kvarvarnade assyrierna finns idag i Norra Irak. Stora grupper finns också i exempelvis Bagdad. Under en lång följd av år har assyrierna blivit förföljda då de bekänt sig som ett kristet folk. Ofta har de kommit i kläm mellan olika muslimska gruppers kamp om makt och utrymme. Folkmordet, seyfo, som ägde rum under andra världskriget, då hundratusentals assyrier mördades i Turkiet och Mellanöstern, pågår fortfarande. Assyrierna förföljs för sin kristna tro. I dagens Irak ”straffas” assyrierna och andra kristna minoriteter och får ofta klä skott för den i huvudsak amerikanska invasionen i Irak. Muslimerna anser att vi alla från västvärlden är kristna, eftersom vi representerar den västerländska kulturen. Ur den synpunkten är således de kristna i Mellanöstern Västvärldens förlängda arm och mer eller mindre i detta fall Iraks fiender. Med allt vad det innebär.

Situationen för befolkningsgruppen assyrierna belyses inte alls av massmedia vårt land. Representanter för Iraks största befolkningsgrupper vill självklart inte heller att någon informationen skall komma ut om hur de har det. Eftersom stora grupper assyrier är nedtryckta och rädda är det också svårt för dem att komma till tals och att hävda sin rätt.

I april 2003 ägde en världskonferens för assyrier rum i Amsterdam. Då beslutades bland annat i en resolution att om Irak skulle bli en federal stat skulle även assyrierna ha rätt till ett eget landområde. I rapporter om arbetet med konstitutionen framkommer att de tre stora muslimska grupperna starkt bevakar sina intressen och helst vill att Irak bildar just en federation med tre olika delstater. Om det förslaget kommer att ingå i konstitutionen är det oerhört viktigt att även ursprungsfolket assyrierna får en del av landet, där de kan samlas som ett folk och bo i frihet, jämställdhet och med mänskliga rättigheter. Ett sådant landområde måste i så fall stå under FNs beskydd.

Om Irak i sin konstitution beslutar att landets lagar skall vila på islamisk grund blir situationen oerhört svår för de kristna minoriteterna och för kvinnorna. Redan idag vågar inte de assyriska kvinnorna på många platser gå utanför sina hus utan att bära slöja.

Under de år som jag arbetat med och för assyrierna har jag funnit att det är en mycket stor oförståelse för och okunskap om det folkets situation i såväl Sveriges regering och riksdag som i EU. Man förstår inte eller vill inte förstå hur utsatt det folket är.

En orsak tror jag är att vi svenskar, inklusive regering och många riksdagsledamöter, har svårt att diskutera religion, särskilt om det handlar om kristendom. Det är enklare att tala om islam och muslimer än om det som man själv knappast vågar erkänna sig tillhöra.

Här i vår västerländska del av världen har vi också i vår välmåga svårt att förstå att människor faktiskt blir förföljda för sin kristna tro. Det verkar som om massmedia har svårt att föra fram och belysa det. Eller också mörkar man det därför att man helt enkelt inte tror på det. Förföljarna av de kristna har också haft och har även förmågan att dölja sina gärningar. Offren har inte heller haft kraft och mod att säga sanningen om sin situation. De är så vana också att ingen tror dem att de tappat lusten att och förlorat tron på att det lönar sig att protestera.

En fristad för assyrier i Irak

Sveriges cirka 80 000 assyrier klagar i dessa dagar med all rätt över den massmediala tystnad som råder när det gäller assyriernas (även kallade syrianer/kaldéer) och andra kristnas situation i framförallt Irak, men också i hela Mellanöstern. 100-tals människor dör varje dag i Irak. Situationen mellan de olika religiösa grupperna hårdnar. De som framförallt kommer i kläm mellan de olika muslimska blocken är de kristna.

Assyrierna är Iraks ursprungsbefolkning. Ett urgammalt folk, med en urgammal historia. De finns omnämnda i många av Bibelns berättelser i Gamla testamentet. De är också ett av de första folken som kallade sig som ett kristet folk. Idag är de utrotningshotade. På grund av att de är kristna och därför anses av deras belackare stå i maskopi med Västvärlden och vara dess förlängda arm.

Utrikesminister Carl Bildt framhöll i programmet God morgon Sverige härom lördagen att bland de problem som står högt på dagordningen under en inte alltför lång framtid är konfrontationen mellan den kristna och den islamiska världen. Jag är beredd att hålla med honom till hundra procent.

Under de cirka 13 år jag varit ordförande för Svenska Kommittén för Assyrier, SKA, har det mer än en gång förvånat och upprört mig att uppleva den stora okunskap, ovilja och se det bristande intresset för de kristnas situation i Mellanöstern. Det gäller såväl politiker i allmänhet som den svenska kristenheten.

Jag har vid flera tillfällen varit med om store manifestationer på Sergels torg i Stockholm anordnade av olika assyriska föreningar för att väcka uppmärksamhet på det som nu händer i framförallt Irak. Pressmeddelanden och inbjudningar har skickats till massmedia. Men inte ett ord eller en bild har synts eller hörts i tidningar, radio eller TV. Några enstaka reportage har släppts fram från Irak. Massmedia skyller på den svåra situationen och att säkerhet inte kan garanteras för journalister och fotografer. Det är förståeligt att rädslan är stor, men människorna i Irak måste ändå leva i detta inferno. Bland dem finns journalister och andra som kan ge besked om situationen. Dagligen kommer också via mail och på andra sätt rapporter om det svåra läget med ren förföljelse av kristna. Det talas om överfall, massvåldtäkter, mördande, terrorism och andra våldsdåd av olika slag. I sammanhanget kan nämnas korsfästelse av en 14-årig assyrisk pojke, lemlästning och halshuggning av en kristen präst och dödande av affärsmän, kvinnor och barn.

Heder åt Frankrike som har erkänt folkmordet på armenierna 1915-1918, då även ca 500 000 assyrier mördades eller fördrevs. Assyrierna har inget eget land, som de kan säga att det är deras. Armenierna har Armenien. Det gör att det kanske är lättare att erkänna det folket. SKA verkar för att folkmordet på assyrier/syrianer/kaldéer skall erkännas. Ett folkmord, som jag anser, fortfarande pågår. Irak vill ju ha bort de kristna. Hur skall man annars förklara den stora och systematiska förföljelsen? En förutsättning för att få stopp på det pågående folkmordet är att erkänna det.

I diskussionerna om det framtida Irak talas om att dela landet i olika mer eller mindre autonoma regioner. Den assyriska ministern Sargis Aghajan i Norra Iraks parlament har offentligt i Irak framfört förslaget att även assyrier och andra kristna grupper måste få en egen av FN övervakad region där de kan få bo och leva i trygghet. Det är en tanke och ett förslag som Svenska Kommittén för Assyrier framfört vid ett flertal tillfällen.

Margareta Viklund

Ordförande för Svenska Kommittén för Assyrier, SKA

Iraks konstitution

Idag den 15 augusti skall förslaget till Iraks nya konstitution vara klar. Världen har väntat med spänning. En förtvivlad kamp med tiden för att få allt att klaffa och att få de motstridande religiösa grupperna och att bli eniga kan anas. Pressen från framförallt USA är stor. Självklart har USA stort intresse av att de irakiska politikerna snabbt skall lösa frågorna om bland annat regional autonomi, islams roll och kontrollen över oljeinkomsterna.

Trots att Irak är ganska väl bevakat av massmedia har ändå lite information sipprat ut till oss i Sverige om hur människorna i de olika befolkningsgrupperna egentligen mår och ser på sin nuvarande situation och framtid. Det gäller framförallt information om de befolkningsgrupper som inte kan inrymmas i huvudgrupperna sunnaniter, shiamuslimer och kurder, som på olika sätt skaffat sig möjligheter, både internt och externt, att bevaka och driva både sina religiösa och politiska intressen i den maktkamp som nu pågår i Irak. De tycks ha svårt att enas om vilken roll de olika muslimska fraktionerna skall spela i ett framtida Irak. Vägen till ett sammansvetsat irakiskt folk tycks vara lång.

Assyrier/syrianer/kaldéer är ett folk som räknas som Iraks ursprungsbefolkning. Före Gulfkriget fanns cirka 2 miljoner assyrier/syrianer/kaldéer i Irak. Idag beräknas cirka 800 000 finnas kvar i landet. De flesta lever idag i Norra Irak. Men stora grupper finns också i exempelvis Bagdad. Under en lång följd av år har assyrierna/syrianerna/kaldéerna blivit förföljda. Eftersom de bekänt sig som ett kristet folk, har de ofta kommit i kläm mellan olika muslimska gruppers kamp om makt. Under folkmordet, seyfo, som ägde rum under andra världskriget, mördades hundratusentals assyrier/syrianer/kaldéer i Turkiet och Mellanöstern. Assyrierna förföljs fortfarande för sin kristna tro och får ofta klä skott för den i huvudsak amerikanska invasionen i Irak. Muslimer anser att vi alla från västvärlden är kristna, eftersom vi representerar den västerländska kulturen. Ur den synpunkten är således de kristna i Mellanöstern Västvärldens förlängda arm och mer eller mindre i detta fall Iraks fiender.

I april 2003 ägde en världskonferens för assyrier rum i Amsterdam. Jag var med som representant för Svenska Kommittén för Assyrier, SKA. Vid det tillfället beslutades bland annat i en resolution att om Irak skulle bli en federal stat skulle även assyrierna/syrianerna/kaldéerna ha rätt till ett eget landområde.

I rapporter om arbetet med förslag till Iraks framtida konstitution framkommer att de tre stora grupperna sunnaniter, shiamuslimer och kurder starkt bevakar sina intressen och helst vill att Irak bildar en federation med tre olika delstater. Går förslaget igenom skall demokratin och rättvisan även gälla en fjärde grupp, nämligen ursprungsbefolkningen assyrier/syrianer/kaldér.

Även den befolkningsgruppen måste få en del av landet, där de kan samlas som ett folk och bo i frihet, jämställdhet och med demokrati och mänskliga rättigheter.

Om Irak i sin konstitution även beslutar att landets lagar skall vila på muslimsk grund blir situationen oerhört svår för de kristna minoriteterna och för alla kvinnor oavsett religiös tillhörighet. Redan idag vågar inte de assyriska kvinnorna på många platser gå utanför sina hem utan att bära slöja.

Under de år som jag arbetat med och för assyrier/syrianer/kaldéer har jag funnit att det är en mycket stor oförståelse för och okunskap om det folkets situation i såväl Sveriges regering och riksdag som i EU. Man förstår inte eller vill inte förstå hur utsatt det folket är. En orsak tror jag är att vi svenskar, inklusive regering och många riksdagsledamöter, har svårt att diskutera religion, särskilt om det handlar om kristendom. Det är enklare att tala om islam och muslimer än om det som man själv knappast vågar erkänna sig tillhöra.

Här i vår västerländska del av världen har vi också i vår välmåga svårt att förstå att människor faktiskt idag blir förföljda för sin kristna tro. Det verkar som om massmedia har svårt att föra fram och belysa det. Eller också mörkar man det därför att man helt enkelt inte tror att det är så. Förföljarna av de kristna har också haft och har även förmågan att dölja sina gärningar. Offren har ofta inte heller haft kraft och mod att säga sanningen om sin situation. De är också så vana att inte bli betrodda att de tappat lusten och förlorat tron på att det lönar sig att protestera och kämpa för sin rätt..

Margareta Viklund

Ordförande Svenska Kommittén för Assyrier, SKA

Fd riksdagsledamot (kd)

Öka solidariteten med kristna minoriteter i Mellanöstern

Elsa Bohlins och Désirée Pethrus Engströms debattartikel Öka solidariteten med världens kurder gjorde mig både förvånad och besviken. Hur aningslösa och naiva är författarna av artikeln? Okunskapen vittrar igenom när de manar till att solidarisera sig med kurderna. Detta är inget annat än att hälla bensin på elden i Irak och hoppas på att det börjar brinna även i grannländerna. Det pågår ett etniskt och religiöst krig! Och det är vår uppgift att bidra till fred, inget annat.

Varför skribenterna valt kurderna som favoritetnicitet var för att de blivit inbjudna att närvara vid ett jubileum av den kurdiska republikens 60-årsjubileum. (Det skulle vara intressant att veta var den republiken ligger.)

Den stora gruppen kurder vi har i landet har en förmågan att hålla ihop och att placera sig på olika samhälleliga positioner samtidigt som de också för en målinriktad kampanj för att väcka opinion för sin sak. Det är inget fel i det, tvärtom.

Självklart har kurderna liksom andra folk rätt till en plats på jorden som de kan kalla sin. Men inte till vilket pris som helst. Kurder får inte, precis som alla andra, skaffa sig makt bara för egen vinnings skull. Kurder måste lära sig att respektera andra än sig själva, att kampen för mänskliga rättigheter också går vidare i de områden de besitter eller kommer att besitta. En gång förtryckta ska inte låta ondskan upprepa sig. Kurder får inte förtrycka. Vilket finns massvis med rapporter och bevis på att de gör.

Kurderna är från början ett nomadfolk från Asien som vandrat in i olika länder. Stora grupper finns i Turkiet, Syrien, Irak och andra länder i framförallt Mellanöstern. Kurderna är ett muslimskt folk som i sin erövring av stora delar av olika länder trängt undan ursprungsbefolkningar och lierat sig med olika muslimska grupper för att bland annat överta kristen ursprungsbefolknings egendom genom terror, röveri, dödande och förföljelse. I det folkmord, som ägde rum i Turkiet, Irak och andra länder 1915 – 1918 var kurderna ett av de folk som engagerade sig i mördandet av cirka en miljon armenier och ca 500 000 assyrier/syrianer. Ett folkmord som ännu inte erkänts men som jag vill påstå fortfarande pågår.

I det krig som pågår mellan olika muslimska fraktioner får vi dagligen på olika vägar rapporter om hur kristna i framförallt Irak under dödshot tvingas ansluta sig till islam, hur kristna unga flicka rövas bort för att tvångsgifta sig med muslimska män, hur hela familjer mejas ner därför att de är kristna.

Om Ella Bohlin och Désirée Pethrus Engström verkligen vill engagera sig för mänskliga rättigheter i Mellanöstern borde de i mitt tycke inte glömma bort den lilla minoritet av kristna assyrier/syrianer/kaldéer/armenier som ännu finns kvar där. De om några behöver idag vårt lands, Västvärldens stöd och en plats på jorden där de kan få känna sig trygga. I denna fråga behöver kristdemokraterna och alla andra verkligen vakna.

Margareta Viklund

Ordförande för Svenska Kommittén för Assyrier, SKA

Fd riksdagsledamot, fd ordförande för Kristdemokratiska kvinnoförbundet

Lyssna lite längre än vad orden och stunden förmedlar

För den som har följt diskussionen mellan Ella Bolin, Dèsirée Pethrus Engström och undertecknad i Kristdemokraten, måste den te sig en smula märklig och kanske också tvetydig..

Jag kan inte tro att någon kan ifrågasätta någons av våra ansträngningar i arbetet för mänskliga rättigheter. Men i det arbetet, är det som EB och DPE också säger i sina artiklar, att ingen, eller åtminstone få, har hela sanningen när det gäller situationen i Mellanöstern.

En sak vet vi dock, nämligen att den kristna minoriteten, däribland assyrier/syrianer/kaldéer är mycket hårt trängd mellan de muslimska fraktionerna i flera av länderna. I och med det påståendet har jag inte dömt ut den enskilda människan, men däremot fördömer jag den strukturerade förföljelsen, oavsett var och av vem den utövas och mot vilka grupper. Som exempel kan nämnas förföljelsen av muslimerna och andra grupper under det senaste Balkankriget. Under den tiden ansvarade jag med kristdemokratiska kvinnoförbundet som arrangör varje fredag under tre års tid, 1992-1995, för opinionsmöten på Norrmalmstorg i Stockholm. Avsikten var att försöka väcka opinion för den strukturerade förföljelse och folkmord, som ägde rum i framförallt Bosnien men också i Kosovo och andra länder på Balkan mot just muslimer. Norrmalmstorgsmötena väckte gensvar långt utanför vårt lands gränser. Jag vet att de också betydde mycket och var ett stöd för de människor som utsattes för denna förföljelse, vars kulmen kanske nåddes i Screbrenica sommaren 1995. Det var då 8 000-10 000 unga pojkar och män kallblodigt mördades.

Det som bl a förvånar mig i EBs Och DPEs artiklar är att de i den ena artikeln anger att de den 11 februari blev inbjuda till Solnahallen för att fira 60-årsminnet av den kurdiska republikens bildande men i den andra artikeln skriver att firandet gällde ”minnesdagen av attacken av Halabja”. I EBs och DPEs första artikel ”Öka solidariteten med världens kurder” nämndes inte giftgasmassmordet i Halabja en enda gång.

Jag anser att det är en stor skillnad att fira en obefintlig republiks 60-årsdag och en minnesdag av ett fruktansvärt massdödande. Jag har absolut inga invändningar att med en särskild minnesdag hedra de döda vid Halabja. Absolut inte! Förresten var det inte bara kurder som dödades där.

I artikeln ”Viklund ställer grupper mot varandra”, Kristdemokraten nr 12, anklagas jag för just detta, att sätta grupper mot varandra. Men det är ju precis det, som Ella Bohlin och Dèsirée Pethrus Engström gör, när de i den känsliga situation, som nu råder i framförallt Irak, där de olika befolkningsgrupperna på många sätt kämpar för sina gruppers framtid. EB och DPE uppmanar ju till att vi i den känsliga och svåra tid, som nu råder i Irak skall solidarisera oss med en av grupperna, kurderna. På något annat sätt går det inte att tolka EBs och DPEs artiklar. Innerst inne tror jag väl ändå inte att det var avsikten med artiklarna, men ibland, för att inte säga ofta, måsta man lyssna lite längre än vad orden och stunden förmedlar.

Margareta Viklund

Pressmeddelanden

Bra att folkmordet, Seyfo, i Turkiet 1915-1918 uppmärksammas

Trots det avskyvärda mordet i Turkiet för ett par dagar sedan på den armeniske journalisten Hrant Dink, vilket Svenska Kommittén för Assyrier, SKA, fördömer, är det bra att svensk massmedia nu äntligen börjar skriva och tala om den förföljelse och det massmord av armenier, assyrier/syrianer och andra kristna som började 1915 och som fortfarande pågår, säger Margareta Viklund, ordförande för Svenska Kommittén för Assyrier, SKA.

Mordet på Hrat Dink är ett exempel på detta. Andra exempel är den förföljelse av kristna som nu också äger rum i Irak.

Lågt räknat utrotades cirka en miljon armenier och cirka 500 000 assyrier/syrianer i det folkmord, som anses vara en förebild för Förintelsen under andra världskriget. Det är hög tid att detta folkmord lyfts fram i debatten, erkänns och att framförallt Turkiet tar sitt ansvar och erkänner sin egen historia.

Sveriges regering och riksdag måste också erkänna folkmordet 1915-1918 i Turkiet. Ett sådant erkännande handlar om mänskliga rättigheter, solidaritet, rättvisa och hänsyn till den stora grupp assyrier/syrianer som flytt till vårt land på grund av den förföljelse de och deras familjer utsatts för.

Margareta Viklund,

Ordförande, Svenska Kommittén för Assyrier, SKA

06 03 11

Öka solidariteten med kristna minoriteter i Mellanöstern

Dagligen matas vi med rapporter om bombexplosioner, död och terror riktad mot civilbefolkningen och olika muslimska grupper i Irak. I rapporterna delges oss antalet muslimer som blivit dödade och sårade. Det verkar handla om att sätta sig i oinskränkt respekt och maktposition inför kommande konstituerande förhandlingar, säger Svenska Kommittén för Assyrier, SKA, i ett uttalande vid sitt årsmöte under lördagen.

I all denna nyhetsförmedling råder total tystnad om den kristna minoritetens och ursprungsbefolkningens situation. Det är som om de människorna inte existerar. På olika officiella och inofficiella vägar når dock rapporter fram om hur kristna i Irak under dödshot tvingas ansluta sig till islam, hur kristna unga flickor rövas bort för att tvångsgifta sig med muslimska män, hur hela familjer mejas ner, därför att de är kristna.

Armenier och assyrier/syrianer och andra kristna grupper utsattes 1915 – 1918 i Turkiet, Irak och andra länder för det ännu ej erkända folkmordet, seyfo. Det folkmordet pågår fortfarande.

Det är hög tid att rapporterna från Irak också omfattas av de kristnas situation. Ofta hamnar den kristna ursprungsbefolkningen mellan olika muslimska fraktioner och blir på så sätt allas fiende med fiendens rätt att plåga och förfölja.

Det är också hög tid att Västvärlden och kristenheten inser och tar sitt ansvar för de människor som på grund av sin tro och religion dödas och förföljs på olika sätt. De om några behöver vårt lands, Västvärldens stöd och en plats på jorden, en skyddszon, där de kan få känna sig trygga.

Ytterligare information kan lämnas av

Margareta Viklund, ordf. SKA

2006 08 12

Västvärlden måste uppmärksamma, engagera sig och agera för de kristna folkens svåra situation i de olika länderna i Mellanöstern, där de kläms mellan olika muslimska gruppers maktkamper, framhöll Margareta Viklund, ordförande för Svenska Kommittén för Assyrier, SKA, och tidigare riksdagsledamot, vid ett möte idag på Sergels torg, för att hedra de assyrier som utsatts för etnisk rensning på grund av sin kristna tro.

Margareta Viklund sa också att

Seyfo, folkmordet 1915-1918 i Turkiet och andra länder i Mellanöstern måste erkännas! Även Sveriges regering och riksdag måste erkänna det.

Alla kännetecken finns för att kalla detta folkmord för just ett folkmord. De som av olika anledningar, kanske skamkänslor men framförallt av politiska strategiska skäl, inte vill erkänna folkmordet på assyrier/syrianer/kaldéer säger att före andra världskrigets etniska rensning och massdödande av judar och före antagandet av FNs resolution om folkmord fanns inga folkmord. Så enkelt gör sig t ex de styrande och ansvariga i Turkiet fria från Seyfo, folkmordet. Det har aldrig existerat eftersom det ägde rum före FNs resolution om folkmord klubbades igenom, säger man.

I FNs deklaration i december i år om urfolkens rättigheter, måste också assyriers/syrianers/kaldéers rättigheter ingå.

Det är dags att ge de kristna grupperna i Mellanöstern en fristad. Helst i assyriernas/syrianernas/kaldéernas ursprungsland: Landet mellan de två floderna, Mesopotamien.

Dags att ställa upp för kristna minoriteter i Irak

Det finns stor risk om förslaget till ny konstitution för Irak antas i den utformning det nu har. Då kommer i så fall kvinnans rättigheter och religionsfriheten att inskränkas ännu mer, säger styrelsen för Svenska Kommittén för Assyrier, SKA, genom ordförande Margareta Viklund i ett uttalande.

- Om Irak ska ha en chans att bli en modell för frihet och demokrati i resten av den muslimska världen, måste lagstiftningen vara sekulär och därmed fristående från Koranen och andra religiösa bindningar. Kristna och andra minoriteter liksom kvinnor i alla grupperingar är annars mycket illa ute.

- Hela Västvärlden, inklusive den svenska regeringen, har ett ansvar att i sina internationella kontakter på olika nivåer och sammanhang verka för att Iraks konstitution vilar på en demokratisk och rättfärdig grund, där alla människor värderas lika oavsett religion, ras, kön, ålder etc.

- Avgörande i sammanhanget är också att de kristna grupperingarna i och utanför Irak samverkar.

Svenska Kommittén för Assyrier, SKA

Ordförande Margareta Viklund

Skrivelser

2006 06 15

Rädda Barnens Riksförbund

Landsvägen 39, Sundbyberg

107 88 Stockholm

Genom denna skrivelse vill styrelsen för Svenska Kommittén för Assyrier, SKA, uppmärksamma biståndsorganisationer och humanitära organisationer om framförallt den svåra situation som irakiska flyktingar har i Turkiet.

Genom brev, skrivelser och direkta kontakter har det kommit till vår kännedom, att det finns tusentals assyriska/syrianska/kaldeiska ”nya” flyktingar i Turkiet. De flesta kommer från Irak. En stor del av dem finns i Istanbul. En del har nu varit där i flera år.

Assyrierna/syrianerna/kaldéerna har blivit erkända som flyktingar i Turkiet. De har kommit in i landet på laglig väg, men trots detta är de helt utan juridiska och mänskliga rättigheter. De kan inte söka polishjälp eller annan juridisk hjälp. Istället för att rättvisa skipas, sätts de i fängelse. En del utnyttjas att arbeta illegalt utan arbetstillstånd och med löner långt under existensminimum. De har i regel inga möjligheter att lämna Turkiet och få möjligheter att arbeta på lagligt sätt för att försörja sig. De har inga sjukförsäkringar eller socialförsäkringar och deras barn får ingen undervisning/utbildning.

På grund av sin assyriska/syrianska/kaldéiska etnicitet och för att de är kristna, har de utsatts för svår förföljelse i Irak. Bland annat har deras hem, kyrkor och affärslokaler bränts ner, anhöriga dödats, de själva eller andra i familjen utsatts för våld och våldtäkter. De har överfallits, trakasserats, hotats och tvingats att bära slöja. Till och med familjer som har ljushåriga barn har hotats. De har flytt för sina liv och söker rätten att utifrån begreppet mänskliga rättigheter få leva ett anständigt liv och bli behandlade på samma sätt som övriga innevånare ibland annat Turkiet..

De flesta assyrier/syrianer/kaldéer är fredliga och vägrar på grund av sin kristna tro att bära vapen för att försvara sig. De har som andra grupper ingen militär milis , som kan försvara dem. De få assyriska politiska partier i Irak, vilka vill försvara deras intressen, vågar och kan inte stå emot förtrycket från ledare för de stora grupperna kurder, sunni och shia. Kyrkorna är den enda möjliga utvägen för assyrier/syrianer/kaldéer att be om hjälp. Men kyrkorna har begränsade resurser och hjälpen är endast en tillfällig eventuell ekonomisk hjälp. I Turkiet fortsätter våldet riktat mot kristna.

Några exempel:

Den 23 juli 2005 misshandlades assyriern/syrianen/kaldén Zeki Un och hans son av en mobb och lynchades. Far och son besköts i benen. En av gärningsmännen tillhör regeringspartiet. Än idag har ingen lagförts för brottet.

Den 9 december 2005 blev assyriern/syrianen/kaldén Marawge Akcan grovt misshandlad av fanatiska muslimer. Än idag har ingen gripits, trots att gärningsmännen är kända av polisen.

Den 5 februari 2006 sköts den 60-årige prästen, Andrea Santoro, i bröstet vid sin kyrka i staden Trabzon vid Svarta havet. Ingen reaktion från staten har synts till.

Lördagen den 15 april 2006, stormade åtta personer beväpnade med knivar och pistoler in i St Maria-kyrka i Diyarbakir. De hotade att döda prästen och barnen, som fanns i kyrkan. "Vi ska mörda Dig som prästen i Trabzon”, sa de till prästen.

Som tur var kunde de inte sätta sin hotelse i verket. Det fanns vid detta tillfälle även många besökare och arbetare i kyrkan. En av arbetarna ringde polisen och berättade om den allvarliga situationen. Trots detta dröjde polisen länge med att komma. Men de som hotade prästen och barnen fanns ändå fortfarande kvar i kyrkan, då polisen kom. Men ingen av dem greps.

Prästen Yusuf Akbulut vände sig till polisbefälet för att berätta om hotelserna, men bemöttes med en uppmaning att inte berätta för någon om det som hänt. Yusuf Akbulut vände sig då till guvernören, men fick samma svar av honom.

Detta är inga enstaka händelser. Att övergrepp och hot – och som i Trabzon även mord – mot kristna, däribland assyrier/syrianer/kaldéer, får passera ostraffat är mer regel än undantag i Turkiet och länder i Mellanöstern. Den policyn tycks råda, att allt som har att göra med överfall, hot och trakasserier mot kristna skall tystas ner och osynliggöras.

Situationen för assyrier/syrianer/kaldéer är på intet sätt säker och trygg i Turkiet. Svenska Kommittén för Assyrier, SKA, vill därför uppmana biståndsorganisationer och humanitära organisationer att på plats göra sig en bild av den svåra situation som framförallt kristna flyktingar från Irak befinner sig i och att snabbt ge dem den hjälp och det stöd grundat på humanitära och mänskliga rättigheter som dessa människor behöver och har rätt till.

Det råder allmän besvikelse och missnöje bland de kristna i Mellanöstern. Människorna lider och vädjar om omvärldens hjälp. Men fortfarande tiger världen. Det är hög tid att västvärlden och kristenheten inser och tar sitt ansvar även för de kristna människor som på grund av sin tro och religion dödas och förföljs på olika sätt. De om några behöver vårt lands och västvärldens stöd samt en plats på jorden, en skyddszon, där de kan få känna sig trygga.

Svenska Kommittén för Assyrier, SKA

Margareta Viklund

Ordförande

2006-06-17

Österns Assyriska Kyrka

Mar Thomas församling i Stockholm

Box 3074

145 03 Norsborg

Kära vänner!

Styrelsen för Svenska Kommittén för Assyrier, SKA, vill på det hjärtligaste gratulera till att byggandet av den sedan länge planerade Österns Assyriska Kyrka i Norsborg har kunnat påbörjas.

Tyvärr har styrelsen för SKA inga möjligheter, fastän vi skulle önska, att bistå med ekonomisk hjälp. Med insamlingen ”10 kronor till Assyrien” som grund och med bistånd av Forum Syd/Sida, står vi just i startgroparna att inleda ett projekt i ett av assyriernas hemländer. Övriga medel som vi förfogar över är medlemsavgifter.

Vi önskar er alla stor välsignelse och framgång i byggandet av kyrkan och med den verksamhet som kommer att bedrivas där. I Sverige behöver vi för närvarande i den sekulariseringsprocess som pågår i landet, både många kyrkor och ett andligt återuppvaknande.

Med vänliga hälsningar

Enligt uppdrag

Margareta Viklund

Ordförande för Svenska Kommittén för Assyrier

2006 06 15

Amnesty International

Caritas

Diakonia

Erikshjälpen

Lutherhjälpen

Rädda Barnen

Röda Korset

UNHCR

Genom denna skrivelse vill styrelsen för Svenska Kommittén för Assyrier, SKA, uppmärksamma biståndsorganisationer och humanitära organisationer om framförallt den svåra situation som irakiska flyktingar har i Turkiet.

Genom brev, skrivelser och direkta kontakter har det kommit till vår kännedom, att det finns tusentals assyriska/syrianska/kaldeiska ”nya” flyktingar i Turkiet. De flesta kommer från Irak. En stor del av dem finns i Istanbul. En del har nu varit där i flera år.

Assyrierna/syrianerna/kaldéerna har blivit erkända som flyktingar i Turkiet. De har kommit in i landet på laglig väg, men trots detta är de helt utan juridiska och mänskliga rättigheter. De kan inte söka polishjälp eller annan juridisk hjälp. Istället för att rättvisa skipas, sätts de i fängelse. En del utnyttjas att arbeta illegalt utan arbetstillstånd och med löner långt under existensminimum. De har i regel inga möjligheter att lämna Turkiet och få möjligheter att arbeta på lagligt sätt för att försörja sig. De har inga sjukförsäkringar eller socialförsäkringar och deras barn får ingen undervisning/utbildning.

På grund av sin assyriska/syrianska/kaldéiska etnicitet och för att de är kristna, har de utsatts för svår förföljelse i Irak. Bland annat har deras hem, kyrkor och affärslokaler bränts ner, anhöriga dödats, de själva eller andra i familjen utsatts för våld och våldtäkter. De har överfallits, trakasserats, hotats och tvingats att bära slöja. Till och med familjer som har ljushåriga barn har hotats. De har flytt för sina liv och söker rätten att utifrån begreppet mänskliga rättigheter få leva ett anständigt liv och bli behandlade på samma sätt som övriga innevånare ibland annat Turkiet..

De flesta assyrier/syrianer/kaldéer är fredliga och vägrar på grund av sin kristna tro att bära vapen för att försvara sig. De har som andra grupper ingen militär milis , som kan försvara dem. De få assyriska politiska partier i Irak, vilka vill försvara deras intressen, vågar och kan inte stå emot förtrycket från ledare för de stora grupperna kurder, sunni och shia. Kyrkorna är den enda möjliga utvägen för assyrier/syrianer/kaldéer att be om hjälp. Men kyrkorna har begränsade resurser och hjälpen är endast en tillfällig eventuell ekonomisk hjälp.

I Turkiet fortsätter våldet riktat mot kristna.

Några exempel:

Den 23 juli 2005 misshandlades assyriern/syrianen/kaldén Zeki Un och hans son av en mobb och lynchades. Far och son besköts i benen. En av gärningsmännen tillhör regeringspartiet. Än idag har ingen lagförts för brottet.

Den 9 december 2005 blev assyriern/syrianen/kaldén Marawge Akcan grovt misshandlad av fanatiska muslimer. Än idag har ingen gripits, trots att gärningsmännen är kända av polisen.

Den 5 februari 2006 sköts den 60-årige prästen, Andrea Santoro, i bröstet vid sin kyrka i staden Trabzon vid Svarta havet. Ingen reaktion från staten har synts till.

Lördagen den 15 april 2006, stormade åtta personer beväpnade med knivar och pistoler in i St Maria-kyrka i Diyarbakir. De hotade att döda prästen och barnen, som fanns i kyrkan. "Vi ska mörda Dig som prästen i Trabzon”, sa de till prästen.

Som tur var kunde de inte sätta sin hotelse i verket. Det fanns vid detta tillfälle även många besökare och arbetare i kyrkan. En av arbetarna ringde polisen och berättade om den allvarliga situationen. Trots detta dröjde polisen länge med att komma. Men de som hotade prästen och barnen fanns ändå fortfarande kvar i kyrkan, då polisen kom. Men ingen av dem greps.

Prästen Yusuf Akbulut vände sig till polisbefälet för att berätta om hotelserna, men bemöttes med en uppmaning att inte berätta för någon om det som hänt. Yusuf Akbulut vände sig då till guvernören, men fick samma svar av honom.

Detta är inga enstaka händelser. Att övergrepp och hot – och som i Trabzon även mord – mot kristna, däribland assyrier/syrianer/kaldéer, får passera ostraffat är mer regel än undantag i Turkiet och länder i Mellanöstern. Den policyn tycks råda, att allt som har att göra med överfall, hot och trakasserier mot kristna skall tystas ner och osynliggöras.

Situationen för assyrier/syrianer/kaldéer är på intet sätt säker och trygg i Turkiet. Svenska Kommittén för Assyrier, SKA, vill därför uppmana biståndsorganisationer och humanitära organisationer att på plats göra sig en bild av den svåra situation som framförallt kristna flyktingar från Irak befinner sig i och att snabbt ge dem den hjälp och det stöd grundat på humanitära och mänskliga rättigheter som dessa människor behöver och har rätt till.

Det råder allmän besvikelse och missnöje bland de kristna i Mellanöstern. Människorna lider och vädjar om omvärldens hjälp. Men fortfarande tiger världen. Det är hög tid att västvärlden och kristenheten inser och tar sitt ansvar även för de kristna människor som på grund av sin tro och religion dödas och förföljs på olika sätt. De om några behöver vårt lands och västvärldens stöd samt en plats på jorden, en skyddszon, där de kan få känna sig trygga.

Svenska Kommittén för Assyrier, SKA

Margareta Viklund

Ordförande

2006-03-28

An open letter to the Ambassador of Syria

Mr Mohammed Bassam Imadi

Cc:

The Prime Minister of Sweden, Mr Göran Persson

The Minister for Foreign Affairs and Chairman of the UN General assembly, Mr Jan Eliasson

The Acting Minister for Foreign Affairs, Ms. Carin Jämtin

The High Representative for the Common Foreign and Security Policy, Secretary-General of the Council of the European Union, Mr Javier Solana

The General Secretary of the United Nations, Mr Kofi Annan

Amnesty International

…………………………………

As of today no one knows how many persons that have been sent to Syrian prisons without trials and sentences. The families of the prisoners are not informed on how their imprisoned relatives are treated, if they have been tortured or, sometimes, if they are alive at all.

The board of The Swedish Committee for Assyrians, SKA, has received information that an Assyrian man, Yacoub Hanna Shamoun, has been detained for the last twenty years in the prison of Al-Saydnaia without a fair trial or sentence and repeatedly tortured.

The tragedy of Yacoub Hanna Shamoun began in 1985 when he returned to Syria with his family. He had been working in Lebanon since 1972. Despite promises of amnesty Yacoub Hanna and his brother were both imprisoned on their return to Syria. His brother has been released, but not Yacoub.

The treatment of Yacoub Hanna Shamoun is completely at odds with the promises of the Syrian state to implement human rights and juridical principals of justice in the country.

Claims of open, honest and just trials, an independent judicial system and functioning human rights in Syria are thus consequently not true.

With reference to all humans’ right to human rights and a fair trial, the board of the Swedish Committee for Assyrians, SKA, demands that the Assyrian Yacoub Hanna Shamoun must be released immediately from prison and given a free and just trial.

Margareta Viklund

Chairwoman of the Swedish Committee for Assyrians

Nacka, Sweden, 15^th February 2007

Dear Honorable Congresswoman Anna Eshoo, 14^th District, CA,

We write you today as community leaders of our people's most prominent organizations in the United States of America, internationally (Europe, Australia, Russia), and along with key representative political parties from the Middle East. 

We also write to you with great urgency, believing that our people face a most dire situation; not truly felt since the First World War and the turbulent decades of destruction and despair thereafter.  There is a very real possibility that in several more years, there will be no meaningful population of Assyrian/Chaldean/Syriacs left in Iraq. 

As you are well aware, most of our political organizations and leadership are pursuing the establishment of an administrative area in northern Iraq with other minorities, as per Art. 125 of the Iraqi Constitution as a vital part of a solution to the crisis.

We would like to express to you our most emphatic endorsement of the proposed 'Nineveh Plain Resolution'.  You have our total commitment to seeing through the resolution.  Within the United States, we represent a unified network that is spread across California, Michigan, Illinois, New Jersey, New York, Nevada (as the most prominent) in building support for you in this effort – grounded in the aspirations of our people in Iraq.

You provide us with such hope that somehow US policy-makers will not just forget about Iraq's most vulnerable minority.

Please take heart that this is a noble and essential step for Iraq.  You can take great comfort in knowing that between us signatories below, and those we represent, you have the strongest numerical and organizational base behind you in working to make sure Assyrians/Chaldeans/Syriacs realize their basic rights to human dignity and a chance at a future in their homeland.

Yours Sincerely,

Margareta Viklund

President of the Swedish Organization for the Assyrians

Svenska Kommittén för Assyrier, SKA

The Swedish Organization for the Assyrians